Ett år i New York

A photo posted by @ukiro on

 

För en vecka sedan i dag är det ett år sedan jag satte fot här med ett visum i passet. Ett år som New York-bo.

Så vad har hänt under det här året då?

Lägenhetsjakten slutade av allt att döma bra, men sedan har det varit en väldigt tålmodig väntan på att ha råd att köpa alla pryttlar man behöver, från soffa till stekspade. Att få börja om från noll och forma ett nytt hem är fantastiskt lärorikt och jag tror min kunskap om (och smak för) heminredning har uppdaterats avsevärt under det här året. Än är vi inte klara heller: Det fattas fortfarande ett skrivbord, mattor, byråer och en mer permanent ersättare till våra tillfälliga nödstolar. Vi har i alla fall fått högtalarna på plats, så nu känns det som ett riktigt hem.

Jobbet har varit bitvis otroligt slitsamt, 2014 går till historien som ett av de tuffaste åren i mitt liv även om det inte vore för flytt till ett helt nytt land. Det har (med nöd och näppe) gått an ändå, men det är tydligt att 2015 behöver bli lite mer strukturerat för att det här ska vara hållbart eftersom fritid, träning och socialt umgänge har varit nästan totalt frånvarande under det här året. Har jag inte tid att ta del av något av det som gör New York en så fantastisk plats kan jag  ju lika gärna bo i Njurunda.

Kontoret har varit lite av en kompromiss där vi delat yta med två andra bolag. Utan ett eget, ordentligt kontor känns det inte som att gå till ett riktigt jobb, och nu efter ett år börjar jag vara trött på den känslan. Lyckligtvis har vi en egen vrå på gång nu, dessutom på promenadavstånd hemifrån så jag slipper den infernaliska boskapsvagnsträngseln på L-linjen.

Det jag kan sakna från Sverige är mest triviala saker, som svenskt toalettpapper i stället för det sockervaddsporösa Buttericks-papper de kör med här, eller att man alltid listar näringsvärden per 100 gram i Sverige medan amerikanerna har ”per serving” vilket aldrig är en rimlig mängd och som varierar mellan alla varor. Men förstås också familj och kompisar, även om jag hunnit träffa de flesta åtminstone en gång under året. Sist men inte minst saknar jag Martins Gröna, världens bästa lunchrestaurang. Jag har hunnit bli 100% vegan sedan flytten hit, delvis för att det är lite enklare här, men Martins mat kan ingen mäta sig med.

Skulle jag flytta tillbaka till Stockholm nu skulle jag nog sakna en massa saker jag inte fullt ut inser att jag uppskattar här, men bland de mer uppenbara grejerna finns förstås den genomgående känslan av den direkta tillgången till allt man någonsin kan tänka sig, den ogreppbara elektriska energi som all stadens aktivitet dansar ovanpå och känslan av att vara i hela mänsklighetens epicentrum.

När vi promenerade över Williamsburgsbron här om veckan slog det mig att jag verkligen känner att jag bor här nu, att den här staden är mitt hem. Det känns inte tillfälligt, trevande eller främmande. Jag bor i New York i både kropp och själ, och jag trivs väldigt bra med det. Så vi kör ett år till.

Standard

Sömnbrist European Tour 2014

Jag har varit ute och rest igen. Jag vet, den här bloggen skulle ju handla om New York, men mitt liv sedan jag flyttade hit har handlat mycket om att resa till andra ställen.

Det senaste äventyret tog mig till Berlin för modeveckan där eftersom jag jobbar med en app åt adidas, i vilken man kan ta ett foto och få det printat på en sko. Adidas närvaro under modeveckan byggde helt på världspremiären för den här appen så jag och min kollega Kelsey var på plats tillsammans med t ex Pharrell Williams och lite annat löst folk. Lite av en ”big deal” så att säga.

Sista bilden är jag sittande i eventlokalens källare där jag installerade appen på 15 ipads. Det har varit fullt ös dygnet runt eftersom vi har utvecklare i Sverige och på USAs västkust som jobbar infernaliskt på att få klart allt. Med tidsskillnaderna och min roll som tekniskt ansvarig för hela faderullan innebär det i princip att jag inte har tid att sova, vilket kombinerat med jetlag är ett ganska bra recept om man vill bli riktigt trasig i huvudet. Jag har ju tänkt att inte skriva så mycket om jobbet i den här bloggen men det här projektet är liksom lite för coolt för att inte nämna. Man kan kolla mer på Instagram. Appen släpps publikt i Augusti. Då kommer jag sova i ett par veckor tror jag.

På hemvägen spenderade jag 12 timmar i Sverige. Jag åkte ut till vårt förråd och klappade tårögt högtalarlådorna i tio minuter (de får vänta där lite till), hämtade vår hemmaserver så jag kan få hit vårt digitala musikarkiv och försökte brottas med känslan av att vara i Stockholm igen. Det kändes väldigt självklart, naturligt och tryggt vilket jag kanske hoppades att det faktiskt inte skulle göra, för det blev ju tydligt att New York inte är 100% hemma än. Men nu är jag tillbaka och det är ändå skönt att inte bo i en resväska.

På onsdag kommer mamma på besök för en vecka. Hon blir vår första gäst utöver en bekant som lånade soffan ett par nätter i våras. Det ska bli superroligt att dels träffa henne igen förstås men också få visa staden för någon som aldrig varit här förut. Återstår att se hur mycket såna planer som krossas under jobbtrycket, men nåt hinner vi nog med.

Sist en bild från flygplansfönstret: Hejdå Sverige.

Standard

Sommarhettans antågande

Nu ska jag prata lite om väder. Ni är varnade.

New York blir legendariskt hett på somrarna, ofta illustrerat i film och TV med barn som leker i sprutet från en guerillaöppnad brandpost på en Bronx-gata med oscillerande augustiluft. I skrivande stund är vi inte ens inne i juli än, men dagstemperaturerna är redan runt 30°C med 20-22 som kallast om nätterna. Just tendensen att nätterna är varma redan från början av sommaren är väldigt New Yorkskt. Den där ljumma natten man i Stockholm kanske får uppleva i ett par dagar i augusti i bästa fall kommer alltså redan i slutet av maj här och det är ju förstås otroligt härligt, men när värmen ganska omgående sitter djupt i väggbetongen så blir det här med luftkonditionering ganska livsavgörande.

Tunnelbanan här är klimatmässigt spännade på så vis att det på perrongerna kan bli närmast panikframkallande varma och kvava medan tågen är utrustade med någon sorts hysterisk industri-AC som verkar kunna hålla 20°C vad som än händer. Mitt kontor har någon likande konstruktion som troligen kan kyla hela solsystem, men med ganska viktiga konstruktionsmissen att sensorn och kontrollpanelen sitter i konferensrummet där inga av utblåsen finns. Det får effekten att systemet blåser på som om det försöker stå emot en mindre supernova medan sensorn i det ofta stängda konferensrummet rapporterar att det fortfarande är 35°C. Min lösning på detta är att ganska ofta jobba hemifrån, gärna från takterrassen som numera har vägguttag. Man kan ha sämre utsikt:

En annan effekt av värmen är att jag som svensk får akut semesterkänning. Det känns djupt onaturligt att jobba heltid plus kvällar och helger när det är tropikvarmt, och att jag inte hade någon som helst semester hela 2013 kanske spär på behovet.

Som för att ytterligare förstärka semstervibbarna har vi rakt utanför fönstret en av New Yorks 55 publika pooler och bassänger öppnat för sommaren men jag har inte premiärdoppat. Enligt någon sajt jag hittade ska den öppna 7 på vardagar vilket låter osannolikt, men om det stämmer kan man ju i teorin ägna sig åt att simma lite längder innan jobbet.

Standard

Livet ändå

Det är väldigt skönt att vara hemma igen och att hemma är just här. Lite saker att vara tacksam över:

I går kväll, efter att jag ätit hemlevererade veganburgare från Champs Junior (beställda i taxin på väg hem från flygplatsen) satt vi i soffan och utnyttjade utsikten till att titta på de svinmäktiga blixtarna som dundrade ner i Manhattans skyline.

Dagens frukost bestod av den alldeles magiska macka nummer 4 på Lula Bean på Grand Street dit vi promenerade i sommarsolen. Låg det lite närmare hemifrån hade jag blivit superstammis.

Ungefär 4 minuter promenad hemifrån ligger Beer Boutique, där jag nyss köpte en PET-flaska Southern Tier Gemini direkt från deras ölkranar, plus en påse Deep River Zesty Jalapeño Kettle Cooked Potato Chips. Ryktet säger att det finns nån sorts Jalapeño-chips i Sverige nu för tiden men jag tvivlar på att de kan mäta sig mot vad jag hittar i varenda närbutik här. Samma med ölen förstås.

I kväll har vi biljetter till Oneohtrix Point NeverMusic Hall of Williamsburg några kvarter bort. Tyvärr upptäckte vi lite för sent att han och Björk(!) m fl spelar skivor på Saint Vitus ungefär lika långt åt andra hållet hemifrån senare under kvällen.

Att väderleken äntligen slutat försöka mörda alla som vågar sig utomhus gör livet ca en miljard gånger trevligare också. Det må regna lite just nu men i morgon ska det bli 28 grader och sol (i alla fall på förmiddagen). Man kunde ha det sämre.

Standard

Möjligheternas och den obetalda övertidens land

Jag skriver detta på ett plan från Los Angeles hem till New York. Jag var i LA förra veckan också och det här var tredje gången på en månad. Som bonus hann jag med en vända till Tyskland under samma period. Förutom att flygmilen effektivt förbränner all ackumulerad koldioxidgoodwill från mitt leverne som bilfri vegetarian så är det tärande med alla tidszoner, ändlösa arbetsdagar och närmast totala brist på normala vardagsrutiner.

Men.

Sedan jag som trevande gymnasieyngling började slöjda web under enskild firma för 18 år sedan så har jag aldrig tidigare varit med om att skapa så häftiga projekt som nu. Dessa snart två decennier av slit, lärdomar, motgångar, utveckling, mil på erfarenhetsmätaren, tur och otur har de senaste veckorna Krakatau-kulminerat på ett sätt jag behövt en rågad sejdel ayahuasca för att kunna fantisera ihop.

Från Svenskt perspektiv har man ju hört talas om The American Dream och allt sötsliskigt klyschtugg om att det är möjligheternas land. Det är ändå först på plats som jag verkligen förstår att det är sant: Det skyddsnät man är van från Sverige finns kvar bara i en kraftigt bantad och kantstött version långt nere i avgrunden vilket gör att alla kämpar för att hålla sig flytande med en helt annan intensitet. Men det här starkare kollektiva kämpandet, som jag tror man kan bli innerligt trött på, gör också att när man råkar få lite bättre fäste så skjuter man i höjden på ett sätt som sällan sker i Sverige.

Jag vet inte om jag gillar den amerikanska modellen bättre för hin håle ska veta att det är ett brutalt klimat, men just nu har jag haft turen att få lite bättre fäste och känslan är berusande. Hade det bättre fästet inte infunnit sig hade samma arbetsbelastning knäckt mig snart, men jag jobbar just nu med bolag, tekniker, medier och projektpotential som över huvud taget inte existerade för ett år sedan och som jag aldrig hade haft chansen att nå om jag stannat i Sverige. Jag är centralt tekniskt ansvarig för det vi gör och i flera fall är det till största delen min egna förtjänst att vi vunnit förtroendet hos uppdragsgivarna, vilket givtvis ger mitt ego hindenburg-proportioner. Jag blir nog nedtagen på jorden ganska snart (förhoppningsvis utan hindenburgska paralleller) men just nu är jag uppe bland molnen på mer än ett sätt.

Standard

Far och flyg

Äventyret livet fortsätter leverera. I lördags flög jag till Tyskland för två dagars workshop med en kund, i onsdags flög jag hem till New York och rev av en 14-timmars arbetsdag och i fredags flög jag till Los Angeles för ytterligare möten med andra kunder. Det är väl en sak att beta av nio tidszoner om målet är att ligga på en strand och bryna fläsket, men att sitter i potentiellt livsomvälvande möten med teknik- och mediahöjdare där man måste vara så intellektuellt knivskarp man bara förmår är inte busenkelt när kroppens samtliga celler likt en vresig gubbgranne meddelar att det är mitt i jävla natten och att alla ska hålla käft.

Jag hann bli nervös över immigrationskontrollen på vägen hem från Tyskland men ESTA-trasslet behöver man inte bry sig om när man har ett giltigt visum, det var bara att glida igenom. Så nu vet ni det.

Detta skrivs från ett hotellrum med ovanstående utsikt så det går väl ingen direkt nöd på mig. Jag drog med frugan på den här resan eftersom det är lite väl tärande att aldrig ses annars. I går åkte vi upp till Sunset Boulevard i stort sett enbart för att besöka gigantiska och helt fantastiska Amoeba Records och i dag ska vi väl också masa oss ut i 26° och sol i några timmar innan det är dags att beta av lite söndagsjobb för att förbereda inför ännu fler supermöten. Jag önskar att jag kunde berätta lite mer om vad fanken de här mötena handlar om men i ett land där stämningsansökningar är nationalsport kan jag inte gärna läcka några detaljer.

På onsdag bär det av till New York igen där jag hoppas kunna stanna ett tag och njuta av vår och begynnande sommar innan den går över i infernalisk tortyrhetta. LA är ju klimatmässigt angenämt men det här med att man åker bil överallt är väldigt märkligt och gör att man känner sig ganska isolerad. Här bilköer på 405 freeway på väg nordväst från Irvine in fredagens solnedgång:

Vi avslutar med Emelies foto från shoppingdistriktet Santa Monica Place där jag i går fick anledning att begrunda min modellpotential:

Standard

Det är i alla fall vår, till slut

Jag jobbar för mycket. I alla fall för mycket för att vara hållbart i längden, men jag är här för att etablera ett New York-kontor åt min arbetsgivare i en stenhård branch, så det ingår i den dealen att lajva nordkoreanska strafflägerarbetarvillkor. Det sliter. Jag har sprungit på hundra möten och skrivit hundra pitchar för att få in jobb så någon ska kunna fortsätta betala min lön, och det har krävts en sjuhelvetes kraftinsats. Ketchupeffekten valde till slut att hälsa på i orderingången så senaste veckan har vi plötsligt fått in helt vansinniga mängder med jobb, till den grad att vi är i alarmerande behov av att anställa, vilket betyder att nu måste jag jobba ännu hårdare. Så i morgon lördag flyger jag till Tyskland för en workshop, men hinner inte dutta över till Sverige ens för en dag eftersom andra projekt dundrar in som en alplavin. Högtalarna får stå där i förrådet ännu ett tag men under jobblavinen knyter jag näven i en liten segergest. Det ska nog kunna bli något av det här kontoret också.

Jag är sjuk för mycket. Kanske för att jag jobbar för mycket, men inte bara för att kroppen är sliten utan också för att jag in bland inte ens hinner eller orkar laga ett mål mat. Utöver de femtioelva stridsmedelsklassade apokalypsvirus jag förmått peta in i blodomloppet hittills i vinter så lyckades jag nämligen förra veckan dra på mig en spektakulär matförgiftning. Som mestadels vegan brukar man inte behöva oroa sig så mycket, men plasttråget ”Sichuan Spicy Noodle” som jag ursvulten vacklade hem med från den sanitärt äventyrliga närlivsbutiken vid 10 på fredagkvällen visade sig förvisso smaka överraskande bra men också innehålla ett rent destillat av den mesopotamiska kaosguden Tiamat på sitt allra sämsta humör. Det som hände dagen efter får Exorcisten att likna en Pogo Pedagog-dokumentär, för jag tror ärligt talat aldrig jag Eyjafjallajökull-blästrat med bakre mathålet som jag gjorde den dagen. Den lilla ljusglimten i kroppsvätskegejsern var att grande mal-kräkningarna lyckades hålla sig i baktakt mot kissa-med-stjärten-utbrotten, så genom att alternera vilken kroppsöppning som pekade mot toaletten kunde jag taktiskt undvika att halka runt i de 4 kg jag gick ner på en dag. Men beach 2014 dårå.

Jag tränar för lite. De två ovanstående styckena get lite ledtrådar om varför, men det är nog en bra idé att göra lite aktiva val för att nå en balans som inkluderar en aning mer ryck & stöt och lite mindre svara-på-mail-18-timmar-per-dygn. Om jag är ohanterligt sur och tvär nån gång kan ni alltid räcka mig en skivstång. När man som jag nyligen var i Los Angeles några dagar och nu drar till Tyskland är det tyvärr svårt att få till det där med daglig tyngdlyftning, eftersom hotell av grumliga anledningar sällan har plattform och gummivikter bredvid den där träningscykeln från TV-shop och 3 kg-hantlarna med rosa neoprenhölje. Jag packar väl med ett par löparskor men självdisciplinen som krävs för att jag jetlaggad och svårt ur form ska ställa klockan ännu tidigare för att friskvårda i tyskt duggregn känns fjärran.

Jag har otur. Från och med i dag kunde man kolla om man gått vidare i Diversity Visa Lottery-grejen, alltså Green Card-lotteriet. Vi åkte ut direkt, så mitt visum är det som gäller.

Vi avslutar väl med en till vårbild:

Standard

Världens mest efterlängtade soffa

Soffan som beställdes i december har till slut anlänt. 15 veckor tog det. Lättnaden vet inga gränser, och den är precis så skön som jag mindes den från butiken. Vardagsrummet känns plötsligt som ett riktigt hem och det ekar inte alls lika mycket här inne med den här klossen på plats:

Det som ser ut som en chaislounge (schäslong för den som tänder på strykfula försvenskade stavningar) är en ottoman (fotpall fast stor) som man kan flytta runt lite som man vill. Detta pga att vi inte kunde bestämma oss för vilken sida vi ville ha eventuella utskott på.

Den mikroskopiska mattan är egentligen två mattprover ovanpå varandra. Kontrasten ser ganska bra ut på det här fotot men de är lite väl nära varandra i nyans i verkligheten, så vi får leta vidare. Just nu lutar det åt något gult faktiskt.

I hyllan: en massa vinylskivor vi inte har någon möjlighet att spela än. Måste verkligen fixa hit högtalarna nu.

Standard