Sömnbrist European Tour 2014

Jag har varit ute och rest igen. Jag vet, den här bloggen skulle ju handla om New York, men mitt liv sedan jag flyttade hit har handlat mycket om att resa till andra ställen.

Det senaste äventyret tog mig till Berlin för modeveckan där eftersom jag jobbar med en app åt adidas, i vilken man kan ta ett foto och få det printat på en sko. Adidas närvaro under modeveckan byggde helt på världspremiären för den här appen så jag och min kollega Kelsey var på plats tillsammans med t ex Pharrell Williams och lite annat löst folk. Lite av en ”big deal” så att säga.

Sista bilden är jag sittande i eventlokalens källare där jag installerade appen på 15 ipads. Det har varit fullt ös dygnet runt eftersom vi har utvecklare i Sverige och på USAs västkust som jobbar infernaliskt på att få klart allt. Med tidsskillnaderna och min roll som tekniskt ansvarig för hela faderullan innebär det i princip att jag inte har tid att sova, vilket kombinerat med jetlag är ett ganska bra recept om man vill bli riktigt trasig i huvudet. Jag har ju tänkt att inte skriva så mycket om jobbet i den här bloggen men det här projektet är liksom lite för coolt för att inte nämna. Man kan kolla mer på Instagram. Appen släpps publikt i Augusti. Då kommer jag sova i ett par veckor tror jag.

På hemvägen spenderade jag 12 timmar i Sverige. Jag åkte ut till vårt förråd och klappade tårögt högtalarlådorna i tio minuter (de får vänta där lite till), hämtade vår hemmaserver så jag kan få hit vårt digitala musikarkiv och försökte brottas med känslan av att vara i Stockholm igen. Det kändes väldigt självklart, naturligt och tryggt vilket jag kanske hoppades att det faktiskt inte skulle göra, för det blev ju tydligt att New York inte är 100% hemma än. Men nu är jag tillbaka och det är ändå skönt att inte bo i en resväska.

På onsdag kommer mamma på besök för en vecka. Hon blir vår första gäst utöver en bekant som lånade soffan ett par nätter i våras. Det ska bli superroligt att dels träffa henne igen förstås men också få visa staden för någon som aldrig varit här förut. Återstår att se hur mycket såna planer som krossas under jobbtrycket, men nåt hinner vi nog med.

Sist en bild från flygplansfönstret: Hejdå Sverige.

Standard

Sommarhettans antågande

Nu ska jag prata lite om väder. Ni är varnade.

New York blir legendariskt hett på somrarna, ofta illustrerat i film och TV med barn som leker i sprutet från en guerillaöppnad brandpost på en Bronx-gata med oscillerande augustiluft. I skrivande stund är vi inte ens inne i juli än, men dagstemperaturerna är redan runt 30°C med 20-22 som kallast om nätterna. Just tendensen att nätterna är varma redan från början av sommaren är väldigt New Yorkskt. Den där ljumma natten man i Stockholm kanske får uppleva i ett par dagar i augusti i bästa fall kommer alltså redan i slutet av maj här och det är ju förstås otroligt härligt, men när värmen ganska omgående sitter djupt i väggbetongen så blir det här med luftkonditionering ganska livsavgörande.

Tunnelbanan här är klimatmässigt spännade på så vis att det på perrongerna kan bli närmast panikframkallande varma och kvava medan tågen är utrustade med någon sorts hysterisk industri-AC som verkar kunna hålla 20°C vad som än händer. Mitt kontor har någon likande konstruktion som troligen kan kyla hela solsystem, men med ganska viktiga konstruktionsmissen att sensorn och kontrollpanelen sitter i konferensrummet där inga av utblåsen finns. Det får effekten att systemet blåser på som om det försöker stå emot en mindre supernova medan sensorn i det ofta stängda konferensrummet rapporterar att det fortfarande är 35°C. Min lösning på detta är att ganska ofta jobba hemifrån, gärna från takterrassen som numera har vägguttag. Man kan ha sämre utsikt:

En annan effekt av värmen är att jag som svensk får akut semesterkänning. Det känns djupt onaturligt att jobba heltid plus kvällar och helger när det är tropikvarmt, och att jag inte hade någon som helst semester hela 2013 kanske spär på behovet.

Som för att ytterligare förstärka semstervibbarna har vi rakt utanför fönstret en av New Yorks 55 publika pooler och bassänger öppnat för sommaren men jag har inte premiärdoppat. Enligt någon sajt jag hittade ska den öppna 7 på vardagar vilket låter osannolikt, men om det stämmer kan man ju i teorin ägna sig åt att simma lite längder innan jobbet.

Standard

Far och flyg

Äventyret livet fortsätter leverera. I lördags flög jag till Tyskland för två dagars workshop med en kund, i onsdags flög jag hem till New York och rev av en 14-timmars arbetsdag och i fredags flög jag till Los Angeles för ytterligare möten med andra kunder. Det är väl en sak att beta av nio tidszoner om målet är att ligga på en strand och bryna fläsket, men att sitter i potentiellt livsomvälvande möten med teknik- och mediahöjdare där man måste vara så intellektuellt knivskarp man bara förmår är inte busenkelt när kroppens samtliga celler likt en vresig gubbgranne meddelar att det är mitt i jävla natten och att alla ska hålla käft.

Jag hann bli nervös över immigrationskontrollen på vägen hem från Tyskland men ESTA-trasslet behöver man inte bry sig om när man har ett giltigt visum, det var bara att glida igenom. Så nu vet ni det.

Detta skrivs från ett hotellrum med ovanstående utsikt så det går väl ingen direkt nöd på mig. Jag drog med frugan på den här resan eftersom det är lite väl tärande att aldrig ses annars. I går åkte vi upp till Sunset Boulevard i stort sett enbart för att besöka gigantiska och helt fantastiska Amoeba Records och i dag ska vi väl också masa oss ut i 26° och sol i några timmar innan det är dags att beta av lite söndagsjobb för att förbereda inför ännu fler supermöten. Jag önskar att jag kunde berätta lite mer om vad fanken de här mötena handlar om men i ett land där stämningsansökningar är nationalsport kan jag inte gärna läcka några detaljer.

På onsdag bär det av till New York igen där jag hoppas kunna stanna ett tag och njuta av vår och begynnande sommar innan den går över i infernalisk tortyrhetta. LA är ju klimatmässigt angenämt men det här med att man åker bil överallt är väldigt märkligt och gör att man känner sig ganska isolerad. Här bilköer på 405 freeway på väg nordväst från Irvine in fredagens solnedgång:

Vi avslutar med Emelies foto från shoppingdistriktet Santa Monica Place där jag i går fick anledning att begrunda min modellpotential:

Standard

Konst och lidande

I lördags trotsade jag förkylningen genom att spatsera runt i Williamsburg hela dagen, vilket jag fick sota för i söndags då hälsan vände nedåt igen. Men jag hittade i alla fall det här ganska stiliga huset i korsningen Broadway/Bedford Avenue.

Jag har tänkt skaffa en finare kamera att ta med på de här upptäcktspromenaderna men det känns som vi har ca en miljard grejer att prioritera högre. Jag vevar i alla fall igång kategorin ”fotografi” i och med det här inlägget, så får ni stå ut med iphone-bilder så länge.

Standard