Ett år i New York

A photo posted by @ukiro on

 

För en vecka sedan i dag är det ett år sedan jag satte fot här med ett visum i passet. Ett år som New York-bo.

Så vad har hänt under det här året då?

Lägenhetsjakten slutade av allt att döma bra, men sedan har det varit en väldigt tålmodig väntan på att ha råd att köpa alla pryttlar man behöver, från soffa till stekspade. Att få börja om från noll och forma ett nytt hem är fantastiskt lärorikt och jag tror min kunskap om (och smak för) heminredning har uppdaterats avsevärt under det här året. Än är vi inte klara heller: Det fattas fortfarande ett skrivbord, mattor, byråer och en mer permanent ersättare till våra tillfälliga nödstolar. Vi har i alla fall fått högtalarna på plats, så nu känns det som ett riktigt hem.

Jobbet har varit bitvis otroligt slitsamt, 2014 går till historien som ett av de tuffaste åren i mitt liv även om det inte vore för flytt till ett helt nytt land. Det har (med nöd och näppe) gått an ändå, men det är tydligt att 2015 behöver bli lite mer strukturerat för att det här ska vara hållbart eftersom fritid, träning och socialt umgänge har varit nästan totalt frånvarande under det här året. Har jag inte tid att ta del av något av det som gör New York en så fantastisk plats kan jag  ju lika gärna bo i Njurunda.

Kontoret har varit lite av en kompromiss där vi delat yta med två andra bolag. Utan ett eget, ordentligt kontor känns det inte som att gå till ett riktigt jobb, och nu efter ett år börjar jag vara trött på den känslan. Lyckligtvis har vi en egen vrå på gång nu, dessutom på promenadavstånd hemifrån så jag slipper den infernaliska boskapsvagnsträngseln på L-linjen.

Det jag kan sakna från Sverige är mest triviala saker, som svenskt toalettpapper i stället för det sockervaddsporösa Buttericks-papper de kör med här, eller att man alltid listar näringsvärden per 100 gram i Sverige medan amerikanerna har ”per serving” vilket aldrig är en rimlig mängd och som varierar mellan alla varor. Men förstås också familj och kompisar, även om jag hunnit träffa de flesta åtminstone en gång under året. Sist men inte minst saknar jag Martins Gröna, världens bästa lunchrestaurang. Jag har hunnit bli 100% vegan sedan flytten hit, delvis för att det är lite enklare här, men Martins mat kan ingen mäta sig med.

Skulle jag flytta tillbaka till Stockholm nu skulle jag nog sakna en massa saker jag inte fullt ut inser att jag uppskattar här, men bland de mer uppenbara grejerna finns förstås den genomgående känslan av den direkta tillgången till allt man någonsin kan tänka sig, den ogreppbara elektriska energi som all stadens aktivitet dansar ovanpå och känslan av att vara i hela mänsklighetens epicentrum.

När vi promenerade över Williamsburgsbron här om veckan slog det mig att jag verkligen känner att jag bor här nu, att den här staden är mitt hem. Det känns inte tillfälligt, trevande eller främmande. Jag bor i New York i både kropp och själ, och jag trivs väldigt bra med det. Så vi kör ett år till.

Standard

Sömnbrist European Tour 2014

Jag har varit ute och rest igen. Jag vet, den här bloggen skulle ju handla om New York, men mitt liv sedan jag flyttade hit har handlat mycket om att resa till andra ställen.

Det senaste äventyret tog mig till Berlin för modeveckan där eftersom jag jobbar med en app åt adidas, i vilken man kan ta ett foto och få det printat på en sko. Adidas närvaro under modeveckan byggde helt på världspremiären för den här appen så jag och min kollega Kelsey var på plats tillsammans med t ex Pharrell Williams och lite annat löst folk. Lite av en ”big deal” så att säga.

Sista bilden är jag sittande i eventlokalens källare där jag installerade appen på 15 ipads. Det har varit fullt ös dygnet runt eftersom vi har utvecklare i Sverige och på USAs västkust som jobbar infernaliskt på att få klart allt. Med tidsskillnaderna och min roll som tekniskt ansvarig för hela faderullan innebär det i princip att jag inte har tid att sova, vilket kombinerat med jetlag är ett ganska bra recept om man vill bli riktigt trasig i huvudet. Jag har ju tänkt att inte skriva så mycket om jobbet i den här bloggen men det här projektet är liksom lite för coolt för att inte nämna. Man kan kolla mer på Instagram. Appen släpps publikt i Augusti. Då kommer jag sova i ett par veckor tror jag.

På hemvägen spenderade jag 12 timmar i Sverige. Jag åkte ut till vårt förråd och klappade tårögt högtalarlådorna i tio minuter (de får vänta där lite till), hämtade vår hemmaserver så jag kan få hit vårt digitala musikarkiv och försökte brottas med känslan av att vara i Stockholm igen. Det kändes väldigt självklart, naturligt och tryggt vilket jag kanske hoppades att det faktiskt inte skulle göra, för det blev ju tydligt att New York inte är 100% hemma än. Men nu är jag tillbaka och det är ändå skönt att inte bo i en resväska.

På onsdag kommer mamma på besök för en vecka. Hon blir vår första gäst utöver en bekant som lånade soffan ett par nätter i våras. Det ska bli superroligt att dels träffa henne igen förstås men också få visa staden för någon som aldrig varit här förut. Återstår att se hur mycket såna planer som krossas under jobbtrycket, men nåt hinner vi nog med.

Sist en bild från flygplansfönstret: Hejdå Sverige.

Standard

Livet ändå

Det är väldigt skönt att vara hemma igen och att hemma är just här. Lite saker att vara tacksam över:

I går kväll, efter att jag ätit hemlevererade veganburgare från Champs Junior (beställda i taxin på väg hem från flygplatsen) satt vi i soffan och utnyttjade utsikten till att titta på de svinmäktiga blixtarna som dundrade ner i Manhattans skyline.

Dagens frukost bestod av den alldeles magiska macka nummer 4 på Lula Bean på Grand Street dit vi promenerade i sommarsolen. Låg det lite närmare hemifrån hade jag blivit superstammis.

Ungefär 4 minuter promenad hemifrån ligger Beer Boutique, där jag nyss köpte en PET-flaska Southern Tier Gemini direkt från deras ölkranar, plus en påse Deep River Zesty Jalapeño Kettle Cooked Potato Chips. Ryktet säger att det finns nån sorts Jalapeño-chips i Sverige nu för tiden men jag tvivlar på att de kan mäta sig mot vad jag hittar i varenda närbutik här. Samma med ölen förstås.

I kväll har vi biljetter till Oneohtrix Point NeverMusic Hall of Williamsburg några kvarter bort. Tyvärr upptäckte vi lite för sent att han och Björk(!) m fl spelar skivor på Saint Vitus ungefär lika långt åt andra hållet hemifrån senare under kvällen.

Att väderleken äntligen slutat försöka mörda alla som vågar sig utomhus gör livet ca en miljard gånger trevligare också. Det må regna lite just nu men i morgon ska det bli 28 grader och sol (i alla fall på förmiddagen). Man kunde ha det sämre.

Standard

Möjligheternas och den obetalda övertidens land

Jag skriver detta på ett plan från Los Angeles hem till New York. Jag var i LA förra veckan också och det här var tredje gången på en månad. Som bonus hann jag med en vända till Tyskland under samma period. Förutom att flygmilen effektivt förbränner all ackumulerad koldioxidgoodwill från mitt leverne som bilfri vegetarian så är det tärande med alla tidszoner, ändlösa arbetsdagar och närmast totala brist på normala vardagsrutiner.

Men.

Sedan jag som trevande gymnasieyngling började slöjda web under enskild firma för 18 år sedan så har jag aldrig tidigare varit med om att skapa så häftiga projekt som nu. Dessa snart två decennier av slit, lärdomar, motgångar, utveckling, mil på erfarenhetsmätaren, tur och otur har de senaste veckorna Krakatau-kulminerat på ett sätt jag behövt en rågad sejdel ayahuasca för att kunna fantisera ihop.

Från Svenskt perspektiv har man ju hört talas om The American Dream och allt sötsliskigt klyschtugg om att det är möjligheternas land. Det är ändå först på plats som jag verkligen förstår att det är sant: Det skyddsnät man är van från Sverige finns kvar bara i en kraftigt bantad och kantstött version långt nere i avgrunden vilket gör att alla kämpar för att hålla sig flytande med en helt annan intensitet. Men det här starkare kollektiva kämpandet, som jag tror man kan bli innerligt trött på, gör också att när man råkar få lite bättre fäste så skjuter man i höjden på ett sätt som sällan sker i Sverige.

Jag vet inte om jag gillar den amerikanska modellen bättre för hin håle ska veta att det är ett brutalt klimat, men just nu har jag haft turen att få lite bättre fäste och känslan är berusande. Hade det bättre fästet inte infunnit sig hade samma arbetsbelastning knäckt mig snart, men jag jobbar just nu med bolag, tekniker, medier och projektpotential som över huvud taget inte existerade för ett år sedan och som jag aldrig hade haft chansen att nå om jag stannat i Sverige. Jag är centralt tekniskt ansvarig för det vi gör och i flera fall är det till största delen min egna förtjänst att vi vunnit förtroendet hos uppdragsgivarna, vilket givtvis ger mitt ego hindenburg-proportioner. Jag blir nog nedtagen på jorden ganska snart (förhoppningsvis utan hindenburgska paralleller) men just nu är jag uppe bland molnen på mer än ett sätt.

Standard

Det är i alla fall vår, till slut

Jag jobbar för mycket. I alla fall för mycket för att vara hållbart i längden, men jag är här för att etablera ett New York-kontor åt min arbetsgivare i en stenhård branch, så det ingår i den dealen att lajva nordkoreanska strafflägerarbetarvillkor. Det sliter. Jag har sprungit på hundra möten och skrivit hundra pitchar för att få in jobb så någon ska kunna fortsätta betala min lön, och det har krävts en sjuhelvetes kraftinsats. Ketchupeffekten valde till slut att hälsa på i orderingången så senaste veckan har vi plötsligt fått in helt vansinniga mängder med jobb, till den grad att vi är i alarmerande behov av att anställa, vilket betyder att nu måste jag jobba ännu hårdare. Så i morgon lördag flyger jag till Tyskland för en workshop, men hinner inte dutta över till Sverige ens för en dag eftersom andra projekt dundrar in som en alplavin. Högtalarna får stå där i förrådet ännu ett tag men under jobblavinen knyter jag näven i en liten segergest. Det ska nog kunna bli något av det här kontoret också.

Jag är sjuk för mycket. Kanske för att jag jobbar för mycket, men inte bara för att kroppen är sliten utan också för att jag in bland inte ens hinner eller orkar laga ett mål mat. Utöver de femtioelva stridsmedelsklassade apokalypsvirus jag förmått peta in i blodomloppet hittills i vinter så lyckades jag nämligen förra veckan dra på mig en spektakulär matförgiftning. Som mestadels vegan brukar man inte behöva oroa sig så mycket, men plasttråget ”Sichuan Spicy Noodle” som jag ursvulten vacklade hem med från den sanitärt äventyrliga närlivsbutiken vid 10 på fredagkvällen visade sig förvisso smaka överraskande bra men också innehålla ett rent destillat av den mesopotamiska kaosguden Tiamat på sitt allra sämsta humör. Det som hände dagen efter får Exorcisten att likna en Pogo Pedagog-dokumentär, för jag tror ärligt talat aldrig jag Eyjafjallajökull-blästrat med bakre mathålet som jag gjorde den dagen. Den lilla ljusglimten i kroppsvätskegejsern var att grande mal-kräkningarna lyckades hålla sig i baktakt mot kissa-med-stjärten-utbrotten, så genom att alternera vilken kroppsöppning som pekade mot toaletten kunde jag taktiskt undvika att halka runt i de 4 kg jag gick ner på en dag. Men beach 2014 dårå.

Jag tränar för lite. De två ovanstående styckena get lite ledtrådar om varför, men det är nog en bra idé att göra lite aktiva val för att nå en balans som inkluderar en aning mer ryck & stöt och lite mindre svara-på-mail-18-timmar-per-dygn. Om jag är ohanterligt sur och tvär nån gång kan ni alltid räcka mig en skivstång. När man som jag nyligen var i Los Angeles några dagar och nu drar till Tyskland är det tyvärr svårt att få till det där med daglig tyngdlyftning, eftersom hotell av grumliga anledningar sällan har plattform och gummivikter bredvid den där träningscykeln från TV-shop och 3 kg-hantlarna med rosa neoprenhölje. Jag packar väl med ett par löparskor men självdisciplinen som krävs för att jag jetlaggad och svårt ur form ska ställa klockan ännu tidigare för att friskvårda i tyskt duggregn känns fjärran.

Jag har otur. Från och med i dag kunde man kolla om man gått vidare i Diversity Visa Lottery-grejen, alltså Green Card-lotteriet. Vi åkte ut direkt, så mitt visum är det som gäller.

Vi avslutar väl med en till vårbild:

Standard

Fredagsnotiser

Ovan: ”Sandy” siktar in sig på New York, oktober 2012.

DN älskar att hetsa kring New York: Hösten 2012 stod jordens undergång för dörren när superstormen Sandy slog till och nu när det snöat 15 cm så skrivs det spaltmeter om undantagstillstånd, död och kallbrand. I verkligheten är trottoarerna plogade, himlen var klarblå och det är över lag normal mellansvensk vinter. Enda skillnaden är väl att alla minusgrader och centimeter snö kom under loppet av ungefär två timmar vilket är drastiskt med svenska mått mätt men vad fan… det är bara lite normal vinter.

Vädret har annars varit ganska sympatiskt. Visst, det svänger fort, men då bjuds man också på t-shirtväder i december. Den tålmodigt livsgnistestrypande blöta mörka filt som svensk höst och begynnande vinter brukar bjuda på infinner sig inte riktigt här, utan man bjuds en sorts vädertombola vars oförutsägbarhet säkert blir jobbig i längden, men som jag inte hunnit tröttna på än.

Jag författar det här bloginlägget svårt berusad på fantastisk öl, kvart i vargtimmen fredag kväll. Delvis för att jag gillar öl, men också för att jag enligt Google Analytics har ungefär 8 läsare så det spelar liksom ingen roll hur bra jag skriver eftersom det är så nära läsarlöst det kan bli. Men åter till öl: En genomsnittlig Williamsburgsk kvartersbutik stor som en pressbyråkiosk har ungefär två sorters pastasås och tre burkar snabbkaffe på hyllan, men utan undantag har de minst en hyllmeter handslöjdad hantverks-IPA av finaste snitt, ett gäng trappistöl för de perversa typer som tänder på sånt, och kanske 70 olika sorter totalt. Ölutbudet är verkligen totalt överväldigande, men jag lovar att heroiskt plöja igenom det så gott jag kan. För er skull, kära (8) läsare.

Att jobba hemifrån, sittande på den tidigare bespottade fällstolen i plåt, börjar tappa stora delar av sin redan tunnsådda charm. Jag kollar runt på lite ”communcal office spaces” där man kan sitta i nån sorts kreativ kittel (läs: utspridda soffor mitt i ett cubicle-landskap) eller hyra ett litet bås (cubicle som omgärdar sofforna) med ett par skrivbord i. Om ödets hånfulla vindar slutar blåsa småspik i nyllet på mig för ett ögonblick har jag ett sånt ställe att gå till om dagarna snart, vilket jag hoppas ska hjälpa mig dra en lite skarpare linje mellan arbete och fritid. Den lilla känsla av ”hem” jag lyckats odla upp hittills är ganska hotat av det energisugande ogräset ”arbete”.

I helgen väntar technoklubbvisit där storidolen Silent Servant spelar, men annars mest konvalescens och tålmodigt räknande av dagar tills soffan anländer. Kanske orkar jag författa ett bloginlägg som ska svara på allas favoritfråga ”hur känns det nu då”. Lovar inget. Godnatt!

Standard

Thanksgiving och bitarnas påplatsfallande

I går stängde det här landet ner, ungefär som Sverige gör på midsommarafton, för att fira Thanksgiving. Det handlade ursprungligen om tacksamhet för god skörd och om lite diffusa religiösa begrepp men har övergått till att fokusera på att äta sig sprängmätt, bli svinfull och bråka med någon släkting. Precis som en normal svensk högtid alltså.

Att vara tacksam kan man ju ägna sig åt oavsett religion och fylla, och min lista börjar bli ganska lång. Över lag har hela den här flytten gått nästan övernaturligt bra, så jag ska försöka att visa lite uppskattning för alla de små pusselbitarna som kunde gått mycket sämre.

Till att börja med gick det bra redan innan vi satte oss på planet: Våra andrahandshyresgäster Karin och Cecilia genomled den utdragna visumprocessen boende i ocharmiga fjärdehandslösningar utan att be mig dra åt helvete och hela magasineringen av bohag gick, med hjälp av superpappan, oväntat smärtfritt. Tillfälliga boendet vi hittade i sista stund lät oss slippa nödboende i något crackskjul i tjottahejti. I stället fick vi bo exakt där vi vill vara, med perfekt uthyrningstid på 2 månader, 30 meter från den tunnelbanestation vi är mest bekanta med och tvärs över vägen från en dygnet-runt-öppen matbutik med veganinriktning.

Väl på den här sidan pölen så rann vi genom immigration på nolltid eftersom NSA tydligen inte finkammat mina digitala fotavtryck tillräckligt noga för att hitta all okristen musik. Vi hade superturen att kollegan Kristen var i New York och kunde fiska upp nycklarna till vårt tillfälliga boende åt oss och paret vi hyr av den här första tiden visade sig vara supersnälla, tillmötesgående och litade maximalt på oss direkt.

Byråkratins vindar har också blåst vår väg: På Social Security-kontoret hade jag trots handikappande jetlag lyckats rafsa ihop exakt rätt papper direkt så att jag fick mitt SSN på kortast möjliga tid. När vi skulle skaffa bank gick jag blint på kollegan Håkans rekommendation och stegade helt utan att researcha alternativen in på närmsta Bank of America-kontor. Där fick vi vad som kan vara planetens raraste och mest omtänksamma bankkvinna Kristine, som höll oss i handen genom alla turer, formulär och regelgenomgångar.

Boendet flöt på ännu mer när vi kikade på en lägenhetsannons i fönstret till ett mäklarkontor och Kandis stack ut sitt nyfikna plyte och vevade in oss. Hon fixade visning på den lägenhet vi sedemera skrev under avtal för redan innan de officiellt var släppta och lyhörd, rar och outtröttlig drog hon runt oss till en massa andra hus som gav oss i-landsproblematisk beslutsångest. Avtalsskrivandet hade också sin beskärda del av flyt: Mäklaren Kristina visade sig vara svensk och ska även hon ha toppbetyg i omtanke och tålamod.

Detta skriver jag sittande i Venice i västra Los Angeles. Att få byta ut ensiffriga temperaturer och grå himlar i New York mot sol (nåja, det regnar i dag) och 20 grader i Kalifornien i två veckor är jag också tacksam för, även om jag är här för jobb och vi får dras med ännu ett temporärt boende med bara ett kabinbagage knöliga kläder vardera. Allt här är avslappnat, maten är god och hur läskigt kan ett ställe egentligen vara nattetid om det luktar marijuana på bokstavligen alla gator?

Jag glömmer säkert en massa annat men kontentan är väl att det gått otroligt bra hittills. Den dag en större motgång väl slår mig i ansiktet, och det får man väl räkna med att råka ut för förr eller senare, kan jag läsa det här inlägget igen och förhoppningsvis tänka att det ändå gått ganska bra över lag.

Standard

Saker vi hunnit göra hittills

Killen som baxade in våra väskor på hotellet frågade var vi kom från, och när svaret var Sweden kom repliken ”Oh, we had a big group of Swedes earlier today! From Geneva, I think.” Omedelbart efter denna klassiska amerikanska geografilektion hann jag bocka av en annan fin USA-tradition, nämligen att doppa handen i det vansinnigt högt stående toalettvattnet när jag skulle torka bakstjärten efter uträttat bestyr. En varm sommardag måste ju pungen nudda ytan—jag begriper verkligen inte varför de envisas med den där konstruktionen.

Sedan har vi gått på lägenhetsvisningar i 6 olika hus (om jag minns rätt), ätit på 5 restauranger och ett par kaféer, skaffa amerikansk bank, råkat på vår kompis Lise i tunnelbanan (vad är oddsen?!) ölat lite med tidigare kollegan Pellen och hans helt övernaturligt söta dotter Harriet (eller ok, lill-harry ölade inte utan hejade mest på), sneglat på New York Maraton från en takterrass, åkt till Ikea i Red Hook, gått på stan i t-shirt och svettats, samt gått på stan i vinterjacka och frusit.

Vi skulle fixa social security number i dag men fastnade på ett mäklarkontor. Nu: utmattma och planering av morgondagen.

Standard

Hejdå Sverige

Hejdå Blocket-prutare, kvällstidningslöpsedlar, kungahuset, ensiffrig temperatur i juni och det närmast övernaturligt dåliga utbudet av roliga chipssmaker som inte innehåller citronsyra (som jag är allergisk mot).

Hejdå seriösa och relevanta nyhetsbevakning, skapligt fungerande flerpartisystem, kantstötta men fortfarande överlägsna sociala skyddsnät, 5 veckors lagstadgad semester, ynnesten att kunna dricka öl i en park helt öppet och 204 år av fred.

Hejdå svenska som vardagsspråk, kulturella och historiska referenser begriper, mynt man är bekant med och lyxen att dessutom helt slippa bry sig om mynt eftersom man kan använda kort överallt.

Hejdå rösten i hissen som låter som en livstrött spårvagnskonduktör när hon säger ”andra våningen”, utsikten mot viken och Årstabron från köksfönstret som är så fin i solnedgång och byggjobbarna utanför som inte riktigt hann klart med den där jävla trottoaren trots att det dröjde så länge innan jag fick åka.

Hejdå kontoret, kollegorna, kunderna och komodo-varanerna som jag skrev in här nu bara för jag fick lite allitterations-feeling och tänkte lätta upp stämningen.

Hejdå Stockholms Atletklubb och alla stammisarna, lyftarmentorn Helena och påhejaren Alvin, Årstavikens vackra löprunda, cykelpendling över västerbron förbi alla frustande spandexmän och trollkonstnärerna på Karolinska som hittat lösningar varje gång min kropp ballat ur på nya exotiska sätt.

Hejdå alla bekanta rum, hus, kvarter, stadsdelar, ansikten, dofter, regler, traditioner och allt det där jag ännu inte förstått att jag kommer sakna.

Hejdå Martins Gröna, Systembolaget, Leksands surdegsknäcke, Keso, Oliver Twist, kockarna på jobbet och Arlas allra suraste yoghurt.

Hejdå ett helt livs ackumulerad skivsamling, högtalarna, DAC:en, Jannis, Markus, Patrik, Åke, Maria, Martin och alla andra musikbesatta vänner som jag säkert glömmer här och nu.

Hejdå bråddjupt rotade känsla av hemmahörande och släktskap och trygghet.

Hejdå Sverige.

Standard