Konsten att ha tråkigt i New York och annat gnäll

Emelie har blivit förkyld och jag har surprise-jobbat i två dagar med en pitch som plötsligt ramlat in, så utöver utflykter för att handla nödproviant och gå till banken har det inte blivit mycket action. I stället sitter vi här i vår kalla lägenhet (eller tvingas lyssna på luftkonditioneringens surr; de gillar ju inte vanliga element här) hasandes mellan ganska fula och obekväma möbler som inte är våra, utan varken högtalare eller TV att underhålla oss med. Utanför dörren finns världens häftigaste stad, men vi har helt enkelt inte hunnit eller orkat vältra oss i den.

Jag har fått mitt social security number och det använde jag på banken i dag när jag ansökte om kreditkort. Utan någon kreditpoäng får man ingen kredit, så jag måste göra en deposition på den summa jag vill att kortet ska gälla för, men får ändå helvetiska räntor. Om ett år kan jag få ansöka om ett riktigt kort, förutsatt att jag betalat varje räkning i tid. Och kreditkort måste man ha för att bygga kreditpoäng som man i sin tur måste ha för att bli betrodd i alla andra sammanhang, som för att teckna ett bredbandsavtal. Bra system, hörrni! Dessutom kör de ju fortfarande med checkar i det här landet. På riktigt. 2013.

Jag har i alla fall amerikanskt telefonnummer nu, med internet i fickan och allt sånt modernt. 4G LTE låter ju fint i tevereklamen men i praktiken pendlar uppkopplingshastigheten mellan ”2400 baud åttiotalsmodem” och ”röksignaler i Lützen”. Av någon märklig anledning är också ljudkvaliteten i det amerikanska telenätet nästan identiskt med det skramliga mummel jag fick ur min första egentillverkade burktelefon efter att mycket slarvigt följt instruktionerna från teveprogrammet Hajk i barndomen.

Jag har också fått det stora nöjet att fylla i ett formulär för skatteavdrag på lönen som fick en svensk aktiebolagsdeklaration att kännas som en pekbok. Om allt går som det ska och jag inte råkade signa upp för att bli galärslav av misstag, vilket ärligt talat var svårt att avgöra i det där formuläret, kommer jag börja få amerikansk lön utbetald till min amerikanska bank snart. Så förhoppningsvis börjar de administrativa livspusselbitarna bankas på plats en efter en.

Får man ta en öl nu?

Standard

Boende i NYC, del 5

Vi fortsätter springa på visningar, kringsjasade av chassid-judar med konstant plingande Blackberry-telefoner. Jag har en mental anteckning om att lära mig mer om Williamsburgs judiska historia, men min inblick sträcker sig hittills till att de verkar ha bostadsmarknaden i ett järngrepp och inte skakar hand med kvinnor.

När man kikat på ett gäng hus om dagen i snart en vecka så börjar man se lite mönster. Jag tänkte nu bjuda på ett litet urval av det som skiljer en Williamsburg-lägenhet från en Stockholmsk, hur nybyggd och ”luxury rental” den än är.

Alla lägenheter har en glipa under ytterdörren. Inte så att man kan få in ett papper utan mer så att man kan få in en lättläst pocketbok. Detta resulterar givetvis i att det blir lyhört till korridoren, och som i fallet med stället vi bor i just nu, att den mystiska doftkombinationen målarfärg/ödleterrarium som ligger okuvlig och tung i korridoren utanför även läcker in i lägenheten. Vi har köpt någon sorts ”draft guard” som vi ska testa att knöla dit. Ska vi baxa högtalarna över atlanten vill man kanske inte spela för hela våningsplanet så jag hoppas det blir lite ljudtätare.

En märkligt vanligt förekommande planlösningsdetalj är två olika ingångar till badrummet. I vilket kosmos är detta rimligt? Om jag vaknar mitt i natten och dödsakut måste sprutbajsa kan jag nog ändå pingvinvagga iväg till toan utan att den ska ha en extra Narnia-ingång genom sovrumsgarderoben.

Det här med badrum behöver egentligen sitt helt egna inlägg, men en annan obegriplighet är när toalettdörren vetter direkt mot köket, så att man bokstavligen har toastolen 1,5 meter från spisen. Var det verkligen den enda lösningen? Är det någon som tycker det har praktiska fördelar?

Apropå dörrar i olämpliga positioner har ju jänkarna inte alls förstått det här med hall. Ytterdörren är i de allra flesta fall rakt in i kök eller vardagsrum. Har man riktigt mycket tur finns en garderob ett par meter därifrån, men plats för skor och ytterkläder verkar de inte behöva här.

I stället för smidigt undangömda element råder en kapprustning i vem som kan knöla in de största luftkonditioneringsklossarna i lägenheterna. Under fönstren sitter ofta en stor jävla låda som saboterar mina möbleringsplaner, i bland närmare halvmetern ljup. Vill man få upp rumstemperaturen så här års så viner den igång som handtorksblåsen på en offentlig toalett i stället för att bara stå och vara varm som ett vanligt element.

Än är vi inte klara med fönstren. Har de dubbelglas, vilket många faktiskt har i de här lite nyare husen, så kan man i stället ge sig fan på att de inte går att öppna eller nå så att man kan tvätta dem. Resultatet är att fönstren är irreversibelt superskitiga och den där hett eftertraktade Manhattan skyline-utsikten blir inte särskilt mycket värd längre.

Ska vi prata lite mer om badrummen kanske? Det skryts vitt och brett om ”rainfall shower heads”, alltså någon sorts regnsimulationsduschmunstycken (varsågod, ett nytt ord) som tydligen ska vara fint. Jag har inte förstått tjusningen utan frustreras bara över att de här utan undantag är väggmonterade, gärna lite för lågt för folk i min högst ordinära längd, så man får duscha stående i någon sorts jägarvila. De går ju inte ta loss heller, så vill man tvaga det nedre mathålet eller något annat svåråtkomligt skrymsle lite extra noga så får man Cirque du Soleil-hjula in i duschen.

När det ska byggas ”lyx” ska man förstås ha inkaklat badkar, men det betyder att avloppet blir helt omöjligt att rensa från hår och annat mög som trillat ner. Där vi bor just nu blir resultatet att vattnet stiger till vaderna medan man duschar vilket känns föga fräscht. Lösningen? Man får hälla i någon sorts kemiskt stridsvapen som ska lösa upp allting, i sann amerikansk planetskymfaranda.

Källarförråd där man stuvar undan ett par flyttkartonger, skidorna och nån resväska? Finns inte. Allting måste förvaras i lägenheten om man inte hyr ett separat förråd någon annanstans. I stället pangar man gärna in totalt nonsens som vinprovningsrum eller husdjursspa. Jag önskar att jag skojade.

Standard