Sömnbrist European Tour 2014

Jag har varit ute och rest igen. Jag vet, den här bloggen skulle ju handla om New York, men mitt liv sedan jag flyttade hit har handlat mycket om att resa till andra ställen.

Det senaste äventyret tog mig till Berlin för modeveckan där eftersom jag jobbar med en app åt adidas, i vilken man kan ta ett foto och få det printat på en sko. Adidas närvaro under modeveckan byggde helt på världspremiären för den här appen så jag och min kollega Kelsey var på plats tillsammans med t ex Pharrell Williams och lite annat löst folk. Lite av en ”big deal” så att säga.

Sista bilden är jag sittande i eventlokalens källare där jag installerade appen på 15 ipads. Det har varit fullt ös dygnet runt eftersom vi har utvecklare i Sverige och på USAs västkust som jobbar infernaliskt på att få klart allt. Med tidsskillnaderna och min roll som tekniskt ansvarig för hela faderullan innebär det i princip att jag inte har tid att sova, vilket kombinerat med jetlag är ett ganska bra recept om man vill bli riktigt trasig i huvudet. Jag har ju tänkt att inte skriva så mycket om jobbet i den här bloggen men det här projektet är liksom lite för coolt för att inte nämna. Man kan kolla mer på Instagram. Appen släpps publikt i Augusti. Då kommer jag sova i ett par veckor tror jag.

På hemvägen spenderade jag 12 timmar i Sverige. Jag åkte ut till vårt förråd och klappade tårögt högtalarlådorna i tio minuter (de får vänta där lite till), hämtade vår hemmaserver så jag kan få hit vårt digitala musikarkiv och försökte brottas med känslan av att vara i Stockholm igen. Det kändes väldigt självklart, naturligt och tryggt vilket jag kanske hoppades att det faktiskt inte skulle göra, för det blev ju tydligt att New York inte är 100% hemma än. Men nu är jag tillbaka och det är ändå skönt att inte bo i en resväska.

På onsdag kommer mamma på besök för en vecka. Hon blir vår första gäst utöver en bekant som lånade soffan ett par nätter i våras. Det ska bli superroligt att dels träffa henne igen förstås men också få visa staden för någon som aldrig varit här förut. Återstår att se hur mycket såna planer som krossas under jobbtrycket, men nåt hinner vi nog med.

Sist en bild från flygplansfönstret: Hejdå Sverige.

Standard

Sommarhettans antågande

Nu ska jag prata lite om väder. Ni är varnade.

New York blir legendariskt hett på somrarna, ofta illustrerat i film och TV med barn som leker i sprutet från en guerillaöppnad brandpost på en Bronx-gata med oscillerande augustiluft. I skrivande stund är vi inte ens inne i juli än, men dagstemperaturerna är redan runt 30°C med 20-22 som kallast om nätterna. Just tendensen att nätterna är varma redan från början av sommaren är väldigt New Yorkskt. Den där ljumma natten man i Stockholm kanske får uppleva i ett par dagar i augusti i bästa fall kommer alltså redan i slutet av maj här och det är ju förstås otroligt härligt, men när värmen ganska omgående sitter djupt i väggbetongen så blir det här med luftkonditionering ganska livsavgörande.

Tunnelbanan här är klimatmässigt spännade på så vis att det på perrongerna kan bli närmast panikframkallande varma och kvava medan tågen är utrustade med någon sorts hysterisk industri-AC som verkar kunna hålla 20°C vad som än händer. Mitt kontor har någon likande konstruktion som troligen kan kyla hela solsystem, men med ganska viktiga konstruktionsmissen att sensorn och kontrollpanelen sitter i konferensrummet där inga av utblåsen finns. Det får effekten att systemet blåser på som om det försöker stå emot en mindre supernova medan sensorn i det ofta stängda konferensrummet rapporterar att det fortfarande är 35°C. Min lösning på detta är att ganska ofta jobba hemifrån, gärna från takterrassen som numera har vägguttag. Man kan ha sämre utsikt:

En annan effekt av värmen är att jag som svensk får akut semesterkänning. Det känns djupt onaturligt att jobba heltid plus kvällar och helger när det är tropikvarmt, och att jag inte hade någon som helst semester hela 2013 kanske spär på behovet.

Som för att ytterligare förstärka semstervibbarna har vi rakt utanför fönstret en av New Yorks 55 publika pooler och bassänger öppnat för sommaren men jag har inte premiärdoppat. Enligt någon sajt jag hittade ska den öppna 7 på vardagar vilket låter osannolikt, men om det stämmer kan man ju i teorin ägna sig åt att simma lite längder innan jobbet.

Standard

Livet ändå

Det är väldigt skönt att vara hemma igen och att hemma är just här. Lite saker att vara tacksam över:

I går kväll, efter att jag ätit hemlevererade veganburgare från Champs Junior (beställda i taxin på väg hem från flygplatsen) satt vi i soffan och utnyttjade utsikten till att titta på de svinmäktiga blixtarna som dundrade ner i Manhattans skyline.

Dagens frukost bestod av den alldeles magiska macka nummer 4 på Lula Bean på Grand Street dit vi promenerade i sommarsolen. Låg det lite närmare hemifrån hade jag blivit superstammis.

Ungefär 4 minuter promenad hemifrån ligger Beer Boutique, där jag nyss köpte en PET-flaska Southern Tier Gemini direkt från deras ölkranar, plus en påse Deep River Zesty Jalapeño Kettle Cooked Potato Chips. Ryktet säger att det finns nån sorts Jalapeño-chips i Sverige nu för tiden men jag tvivlar på att de kan mäta sig mot vad jag hittar i varenda närbutik här. Samma med ölen förstås.

I kväll har vi biljetter till Oneohtrix Point NeverMusic Hall of Williamsburg några kvarter bort. Tyvärr upptäckte vi lite för sent att han och Björk(!) m fl spelar skivor på Saint Vitus ungefär lika långt åt andra hållet hemifrån senare under kvällen.

Att väderleken äntligen slutat försöka mörda alla som vågar sig utomhus gör livet ca en miljard gånger trevligare också. Det må regna lite just nu men i morgon ska det bli 28 grader och sol (i alla fall på förmiddagen). Man kunde ha det sämre.

Standard

Far och flyg

Äventyret livet fortsätter leverera. I lördags flög jag till Tyskland för två dagars workshop med en kund, i onsdags flög jag hem till New York och rev av en 14-timmars arbetsdag och i fredags flög jag till Los Angeles för ytterligare möten med andra kunder. Det är väl en sak att beta av nio tidszoner om målet är att ligga på en strand och bryna fläsket, men att sitter i potentiellt livsomvälvande möten med teknik- och mediahöjdare där man måste vara så intellektuellt knivskarp man bara förmår är inte busenkelt när kroppens samtliga celler likt en vresig gubbgranne meddelar att det är mitt i jävla natten och att alla ska hålla käft.

Jag hann bli nervös över immigrationskontrollen på vägen hem från Tyskland men ESTA-trasslet behöver man inte bry sig om när man har ett giltigt visum, det var bara att glida igenom. Så nu vet ni det.

Detta skrivs från ett hotellrum med ovanstående utsikt så det går väl ingen direkt nöd på mig. Jag drog med frugan på den här resan eftersom det är lite väl tärande att aldrig ses annars. I går åkte vi upp till Sunset Boulevard i stort sett enbart för att besöka gigantiska och helt fantastiska Amoeba Records och i dag ska vi väl också masa oss ut i 26° och sol i några timmar innan det är dags att beta av lite söndagsjobb för att förbereda inför ännu fler supermöten. Jag önskar att jag kunde berätta lite mer om vad fanken de här mötena handlar om men i ett land där stämningsansökningar är nationalsport kan jag inte gärna läcka några detaljer.

På onsdag bär det av till New York igen där jag hoppas kunna stanna ett tag och njuta av vår och begynnande sommar innan den går över i infernalisk tortyrhetta. LA är ju klimatmässigt angenämt men det här med att man åker bil överallt är väldigt märkligt och gör att man känner sig ganska isolerad. Här bilköer på 405 freeway på väg nordväst från Irvine in fredagens solnedgång:

Vi avslutar med Emelies foto från shoppingdistriktet Santa Monica Place där jag i går fick anledning att begrunda min modellpotential:

Standard

Det är i alla fall vår, till slut

Jag jobbar för mycket. I alla fall för mycket för att vara hållbart i längden, men jag är här för att etablera ett New York-kontor åt min arbetsgivare i en stenhård branch, så det ingår i den dealen att lajva nordkoreanska strafflägerarbetarvillkor. Det sliter. Jag har sprungit på hundra möten och skrivit hundra pitchar för att få in jobb så någon ska kunna fortsätta betala min lön, och det har krävts en sjuhelvetes kraftinsats. Ketchupeffekten valde till slut att hälsa på i orderingången så senaste veckan har vi plötsligt fått in helt vansinniga mängder med jobb, till den grad att vi är i alarmerande behov av att anställa, vilket betyder att nu måste jag jobba ännu hårdare. Så i morgon lördag flyger jag till Tyskland för en workshop, men hinner inte dutta över till Sverige ens för en dag eftersom andra projekt dundrar in som en alplavin. Högtalarna får stå där i förrådet ännu ett tag men under jobblavinen knyter jag näven i en liten segergest. Det ska nog kunna bli något av det här kontoret också.

Jag är sjuk för mycket. Kanske för att jag jobbar för mycket, men inte bara för att kroppen är sliten utan också för att jag in bland inte ens hinner eller orkar laga ett mål mat. Utöver de femtioelva stridsmedelsklassade apokalypsvirus jag förmått peta in i blodomloppet hittills i vinter så lyckades jag nämligen förra veckan dra på mig en spektakulär matförgiftning. Som mestadels vegan brukar man inte behöva oroa sig så mycket, men plasttråget ”Sichuan Spicy Noodle” som jag ursvulten vacklade hem med från den sanitärt äventyrliga närlivsbutiken vid 10 på fredagkvällen visade sig förvisso smaka överraskande bra men också innehålla ett rent destillat av den mesopotamiska kaosguden Tiamat på sitt allra sämsta humör. Det som hände dagen efter får Exorcisten att likna en Pogo Pedagog-dokumentär, för jag tror ärligt talat aldrig jag Eyjafjallajökull-blästrat med bakre mathålet som jag gjorde den dagen. Den lilla ljusglimten i kroppsvätskegejsern var att grande mal-kräkningarna lyckades hålla sig i baktakt mot kissa-med-stjärten-utbrotten, så genom att alternera vilken kroppsöppning som pekade mot toaletten kunde jag taktiskt undvika att halka runt i de 4 kg jag gick ner på en dag. Men beach 2014 dårå.

Jag tränar för lite. De två ovanstående styckena get lite ledtrådar om varför, men det är nog en bra idé att göra lite aktiva val för att nå en balans som inkluderar en aning mer ryck & stöt och lite mindre svara-på-mail-18-timmar-per-dygn. Om jag är ohanterligt sur och tvär nån gång kan ni alltid räcka mig en skivstång. När man som jag nyligen var i Los Angeles några dagar och nu drar till Tyskland är det tyvärr svårt att få till det där med daglig tyngdlyftning, eftersom hotell av grumliga anledningar sällan har plattform och gummivikter bredvid den där träningscykeln från TV-shop och 3 kg-hantlarna med rosa neoprenhölje. Jag packar väl med ett par löparskor men självdisciplinen som krävs för att jag jetlaggad och svårt ur form ska ställa klockan ännu tidigare för att friskvårda i tyskt duggregn känns fjärran.

Jag har otur. Från och med i dag kunde man kolla om man gått vidare i Diversity Visa Lottery-grejen, alltså Green Card-lotteriet. Vi åkte ut direkt, så mitt visum är det som gäller.

Vi avslutar väl med en till vårbild:

Standard

Världens mest efterlängtade soffa

Soffan som beställdes i december har till slut anlänt. 15 veckor tog det. Lättnaden vet inga gränser, och den är precis så skön som jag mindes den från butiken. Vardagsrummet känns plötsligt som ett riktigt hem och det ekar inte alls lika mycket här inne med den här klossen på plats:

Det som ser ut som en chaislounge (schäslong för den som tänder på strykfula försvenskade stavningar) är en ottoman (fotpall fast stor) som man kan flytta runt lite som man vill. Detta pga att vi inte kunde bestämma oss för vilken sida vi ville ha eventuella utskott på.

Den mikroskopiska mattan är egentligen två mattprover ovanpå varandra. Kontrasten ser ganska bra ut på det här fotot men de är lite väl nära varandra i nyans i verkligheten, så vi får leta vidare. Just nu lutar det åt något gult faktiskt.

I hyllan: en massa vinylskivor vi inte har någon möjlighet att spela än. Måste verkligen fixa hit högtalarna nu.

Standard

Mycket sen sist

Jag borde ha skrivit mer. Förlåt. Men det har varit så mycket stök och bök att jag inte haft varken tid eller energi. Så för att inte få prestationsångest blir det lite kortfattade punker nu; hellre det än att inte skriva alls. Här kommer både lysande höjdpunkter och mörkare dalar:

Jag har varit i Austin, på SXSW. Det var mestadels trevligt. Jag drack öl, åt god mat, frös lite, svettades lite, blev hes av allt gormande över hög musik, cyklade runt, fick slut på visitkort, hade otroligt många möten och privilegiet att demonstrera ett av våra projekt tillsammans Oculus i deras showroom, ovetande om att de just då var i slutförhandlingar om att sälja bolaget till Facebook för två miljarder dollar. Jag fick träffa Ashton Kutcher också. Han tyckte vårt projekt var coolt, om ni undrar.

Direkt hemkommen från Texas rev jag av alla de fyra obligatoriska introduktionspassen på nya crossfit-gymmet på 2 dagar. Det var roligt och svettigt och jag blev givetvis grissjuk direkt efteråt eftersom min festivaltuktade, ölstinna kropp inte riktigt var redo för den chocken.

När jag tränar brukar jag stoppa vigselringen i plånboken för att inte repa den mot skivstängerna, och den där helgen måste jag ha lyckats tappa ringen ur plånkan vid något tillfälle. Ja, min vigselring är borta. Detta är det solklart sämsta som hänt mig på väldigt länge. Jag anmälde till MTA (som driver tunnelbanan här), lade in annons på Craigslist och kontaktade gymmet, men utan resultat. Den är borta. Jag lyckades inte ens hålla reda på den ett år.

New York-vintern 2013/14 verkar rent statistiskt ha varit den tuffaste på åtminstone 20 år (någon sa att vi hade den kallaste mars månad på 40 år). Som Svensk är man inte så lättskrämd men jag rekommenderar ingen att åka hit december-mars. Men lördag 22 mars kom det äntligen en glimt vårväder, lagom till min och Emelies tioårsdag (som par då, inte bröllopsdag). Tyvärr firades den utan ring för min del. (Jag grämer mig så helvetiskt mycket över den där ringen.) Vi tog tuben upp till 125:e gatan på västra sidan av Manhattan och promenerade nedåt, med paus för lunch på väldigt högt rekommenderade Candle Cafe West. Jag lyckades ta några bilder under promenaden:

Vår soffa, som vi beställde i december, har fortfarande inte kommit. När vi köpte den lovades det 6-8 veckors leverans eftersom vi tydligen skulle hinna med i en pågående produktionscykel. Annars skulle det visst vara 12-16 veckor, men nu har det gått 14 veckor och ingen soffa syns till. Det senaste jag hörde var att den skulle nå hamn i New York 27:e mars, men det är en vecka sedan nu. Summa summarum, handla inte från Cite NYC.

Jag har haft lite kollegor från LA-kontoret här och vi har sprungit på ca en miljard möten. Här är jag (t.h.) och Zach:

Jag hann tillfriskna efter Crossfit-helgen och fick in ett enda träningspass innan jag blev sjuk igen, med väldigt hög feber i 3 dagar. Jag har nog inte hämtat mig från den pärsen än på några dagar och det här med att New York är hela världens huvudstad verkar även gälla förkylningsvirusen. Jag måste skaffa en cykel så jag slipper dagliga besök i petrisskålen L-linjen.

I lördags, medan min helvetesfeber härjade, fick vi en läcka i taket i vår lägenhet när det regnade kraftigt. Ett helt nytt hus, och vi är inte ens överst… byggstandarden här är inte direkt imponerande. Nu måste det saneras så vi inte får mögel, men det kommer väl hända igen om det regnar sådär mycket. Suck & stön.

Jag har även hunnit bli farbror, lillebrorsan har fått en dotter! Men en rätt tung vuxenpoäng har trillat in för mig också: Grått hår.

Standard

”Hur känns det då”?

Kort svar: Jag vet inte.

Långt svar: Det känns på jättemånga olika sätt samtidigt. Vi kan börja med alla de negativa.

Jag har varit sjuk igen, och New York borde väl egentligen kallas The Big Petri Dish i stället för The Big Apple: Den som utsätter sig för trängseln på L-linjen i rusningstrafik och inte blir smittad av 300 dagsfärska elitvirus borde donera sin kropp till vetenskapen. Den beställda specialsoffan är fortfarande uppemot en månad bort och högtalarna fortfarande i Sverige, så lägenheten är fortfarande inte rolig att vistas i. Vädret är iskallt, snöigt, blåsigt och allmänt livsfientligt. Jobbet kräver min tid och redan svårt naggade energi nästan dygnet runt. Vi har inget socialt umgänge över huvud taget. Jag har fortfarande inte kommit igång med träningen sedan vi flyttade. Så rent generellt är livet inte ett jävla dugg roligt just nu och jag känner mig för det mesta ganska nedstämd och mulen i sinnet.

På pluskontot finns väl att vi nu sitter och dricker kärv öl inhandlad på helt orimligt välsorterade Whole Foods Bowery inför att spatsera iväg och lyssna på helvetiskt ursinneskaos i form av rockorkestern Ævangelist [spotify] bara några kvarter hemifrån, att hyresvärden verkar väldigt mån om att fixa de små skavanker vi upptäcker i lägenheten och att, ptja, vi bor i New York. Det är ju svårt att inte känna strömningarna av potential och möjligheter som sveper runt varje gathörn här, så den mentala väderprognosen innehåller oundvikligen lite solchanser vid långtidsprognosens bortre gräns.

Ja ja ja, gnäll gnäll, men hur känns det då? Att bo i New Fucking York?

Ja inte så jäkla speciellt, faktiskt. Vi har ju varit här förr och det där magiska skimret hade redan hunnit lägga sig lite. Språket har jag aldrig haft några problem med, till den grad att jag brukar mötas höjda ögonbryn när folk får veta att jag är från Sverige (HUMBLEBRAG ALERT). Att som vegetarian, ölenstusiast, musiknörd och verksam i reklambranchen bo i Williamsburg gör ju att jag utsätts för minimalt antal oväntade möten och vardagskonflikter eftersom jag redan är exakt som alla andra. Typ hälften här är ju svenskar dessutom. Kanske blir det häftigare när vädret är lite mer förlåtande och man orkar utforska sin omgivning lite mer, när hemmet börjar bli bekvämt, när jobbet (förhoppningsvis) har en lite lugnare period och jag lyckats få fyr i träningsentusiasmen igen.

Med risk att jag låter som planetens mest otacksamma människa så tror jag inte det hade varit en så annorlunda upplevelse att flytta till Göteborg: Ny geografi, nytt utbud, nya fortskaffningsmedel, nya människor, och, eeeh… nytt ”språk”. Men visst, detta är ju lite ballare än Göttelaborg. Det är bara det att jag har inte riktigt haft chansen att uppleva den skillnaden än, och allt som inte är ordnat släcker ut ljuspunkterna. Just nu är det bara långt till allt och jobbigt väder.

Så just nu, i dag, behöver ni inte avundas mig. Annat än för ölen då förstås.

Standard

Fredagsnotiser

Ovan: ”Sandy” siktar in sig på New York, oktober 2012.

DN älskar att hetsa kring New York: Hösten 2012 stod jordens undergång för dörren när superstormen Sandy slog till och nu när det snöat 15 cm så skrivs det spaltmeter om undantagstillstånd, död och kallbrand. I verkligheten är trottoarerna plogade, himlen var klarblå och det är över lag normal mellansvensk vinter. Enda skillnaden är väl att alla minusgrader och centimeter snö kom under loppet av ungefär två timmar vilket är drastiskt med svenska mått mätt men vad fan… det är bara lite normal vinter.

Vädret har annars varit ganska sympatiskt. Visst, det svänger fort, men då bjuds man också på t-shirtväder i december. Den tålmodigt livsgnistestrypande blöta mörka filt som svensk höst och begynnande vinter brukar bjuda på infinner sig inte riktigt här, utan man bjuds en sorts vädertombola vars oförutsägbarhet säkert blir jobbig i längden, men som jag inte hunnit tröttna på än.

Jag författar det här bloginlägget svårt berusad på fantastisk öl, kvart i vargtimmen fredag kväll. Delvis för att jag gillar öl, men också för att jag enligt Google Analytics har ungefär 8 läsare så det spelar liksom ingen roll hur bra jag skriver eftersom det är så nära läsarlöst det kan bli. Men åter till öl: En genomsnittlig Williamsburgsk kvartersbutik stor som en pressbyråkiosk har ungefär två sorters pastasås och tre burkar snabbkaffe på hyllan, men utan undantag har de minst en hyllmeter handslöjdad hantverks-IPA av finaste snitt, ett gäng trappistöl för de perversa typer som tänder på sånt, och kanske 70 olika sorter totalt. Ölutbudet är verkligen totalt överväldigande, men jag lovar att heroiskt plöja igenom det så gott jag kan. För er skull, kära (8) läsare.

Att jobba hemifrån, sittande på den tidigare bespottade fällstolen i plåt, börjar tappa stora delar av sin redan tunnsådda charm. Jag kollar runt på lite ”communcal office spaces” där man kan sitta i nån sorts kreativ kittel (läs: utspridda soffor mitt i ett cubicle-landskap) eller hyra ett litet bås (cubicle som omgärdar sofforna) med ett par skrivbord i. Om ödets hånfulla vindar slutar blåsa småspik i nyllet på mig för ett ögonblick har jag ett sånt ställe att gå till om dagarna snart, vilket jag hoppas ska hjälpa mig dra en lite skarpare linje mellan arbete och fritid. Den lilla känsla av ”hem” jag lyckats odla upp hittills är ganska hotat av det energisugande ogräset ”arbete”.

I helgen väntar technoklubbvisit där storidolen Silent Servant spelar, men annars mest konvalescens och tålmodigt räknande av dagar tills soffan anländer. Kanske orkar jag författa ett bloginlägg som ska svara på allas favoritfråga ”hur känns det nu då”. Lovar inget. Godnatt!

Standard

Konst och lidande

I lördags trotsade jag förkylningen genom att spatsera runt i Williamsburg hela dagen, vilket jag fick sota för i söndags då hälsan vände nedåt igen. Men jag hittade i alla fall det här ganska stiliga huset i korsningen Broadway/Bedford Avenue.

Jag har tänkt skaffa en finare kamera att ta med på de här upptäcktspromenaderna men det känns som vi har ca en miljard grejer att prioritera högre. Jag vevar i alla fall igång kategorin ”fotografi” i och med det här inlägget, så får ni stå ut med iphone-bilder så länge.

Standard