Dan före dan

Jag sätter normalt stor stolthet i min intellektuella kapacitet och förmåga att hantera komplexa situationer där trycket är stort. Där andra får scenskräck, tunghäfta och laviner av fjärilar i magen frodas jag, hur många personer jag än ska tala eller DJ:a inför, men just nu har jag både nått och passerat gränsen för min självbehärskning.

I morgon, om mindre än 11 timmar, ska vi nämligen vara på amerikanska ambassaden.

Jag kan inte riktigt minnas när jag var så här nervös sist, och just ovanan vid känslan gör mig ännu mindre förmögen att hantera den. Jag känner mig febrig, som om det ringlar ormar av elektricitet, intensiv värme och höjdskräcksyrsel genom hjärnan, av och an. Min vilopuls är säkert över 80 och att formulera en tanke är som att försöka slå rosett på en levande ål. Jag känner mig så ynklig och maktlös, för det är inte såhär jag ska fungera, jag känner inte igen mig i min egen hjärna när den beter sig så här.

Allt detta sker förstås för att nu är det allvar, nu ska det slutligen ske, allt det som jag längtat efter och strävat mot så länge. Plötsligt står jag här vid den där kanten jag längtat efter och ska kasta mig ut, att byta stad, land och kontinent, att byta språk, att lämna allt för det nya. Jag har tänkt på detta vad som känns som hundra gånger om dagen i över ett år, försökt föreställa mig just den här kvällen innan ambassadbesöket, men inget har riktigt förberett mig på påtagligheten i situationen. Nu händer det, på riktigt.

Hur mycket jag än förberett mig har det ändå skett missar. Djupt inne i någon amerikansk myndighetssite hittade jag information om att det utskrivna foto man ska ha med sig, och det är inte alltid särskilt tydligt att man ens ska ha med sig ett fysiskt foto, måste vara på fotopapper. Jag hade bara skrivit ut våra på kopieringspapper och fick panik. En Facebook-status skrevs och jag hann hitta en kopieringsbutik nära centralen som öppnar kl 08 innan min kompis David räddade oss: Han hade både fotopapper och fotoskrivare. En tur & retur till Hammarbyhöjden senare så är nu fotona fixade. Jag är skyldig honom väldigt många öl.

En miss har vi inte kunnat fixa, och trots tusen genomläsningar av alla FAQ:er vet jag inte hur stort problem det kommer bli: Jag har vidimerade personbevis från skatteverket på både svenska och engelska där det bevisas vem jag är och att jag är gift med Emelie, inkl alla hennes uppgifter. Men vi insåg nu, i elfte timmen och för sent för att göra något åt det, att de kanske vill ha Emelies egna Personbevis också, trots att hon i egenskap av min fru omfattas av mitt. Jag känner mig helt handikappad av att inte ha tänkt på detta innan—hur kan man älta det här visumärendet i månader utan att tänka denna tanke?—men hoppas med vitglödgad intensitet att det ska lösa sig ändå. Skattekontoret öppnar kl 10 så i absolut värsta fall får vi med svansen mellan benen försöka hinna dit och tillbaka till ambassaden igen men det låter osannolikt.

Nu ska jag lägga mig och förmodligen stirra i taket utan en minuts sömn tills det är dags att åka, om inte hjärtat exploderar innan dess.

Standard