Det är i alla fall vår, till slut

Jag jobbar för mycket. I alla fall för mycket för att vara hållbart i längden, men jag är här för att etablera ett New York-kontor åt min arbetsgivare i en stenhård branch, så det ingår i den dealen att lajva nordkoreanska strafflägerarbetarvillkor. Det sliter. Jag har sprungit på hundra möten och skrivit hundra pitchar för att få in jobb så någon ska kunna fortsätta betala min lön, och det har krävts en sjuhelvetes kraftinsats. Ketchupeffekten valde till slut att hälsa på i orderingången så senaste veckan har vi plötsligt fått in helt vansinniga mängder med jobb, till den grad att vi är i alarmerande behov av att anställa, vilket betyder att nu måste jag jobba ännu hårdare. Så i morgon lördag flyger jag till Tyskland för en workshop, men hinner inte dutta över till Sverige ens för en dag eftersom andra projekt dundrar in som en alplavin. Högtalarna får stå där i förrådet ännu ett tag men under jobblavinen knyter jag näven i en liten segergest. Det ska nog kunna bli något av det här kontoret också.

Jag är sjuk för mycket. Kanske för att jag jobbar för mycket, men inte bara för att kroppen är sliten utan också för att jag in bland inte ens hinner eller orkar laga ett mål mat. Utöver de femtioelva stridsmedelsklassade apokalypsvirus jag förmått peta in i blodomloppet hittills i vinter så lyckades jag nämligen förra veckan dra på mig en spektakulär matförgiftning. Som mestadels vegan brukar man inte behöva oroa sig så mycket, men plasttråget ”Sichuan Spicy Noodle” som jag ursvulten vacklade hem med från den sanitärt äventyrliga närlivsbutiken vid 10 på fredagkvällen visade sig förvisso smaka överraskande bra men också innehålla ett rent destillat av den mesopotamiska kaosguden Tiamat på sitt allra sämsta humör. Det som hände dagen efter får Exorcisten att likna en Pogo Pedagog-dokumentär, för jag tror ärligt talat aldrig jag Eyjafjallajökull-blästrat med bakre mathålet som jag gjorde den dagen. Den lilla ljusglimten i kroppsvätskegejsern var att grande mal-kräkningarna lyckades hålla sig i baktakt mot kissa-med-stjärten-utbrotten, så genom att alternera vilken kroppsöppning som pekade mot toaletten kunde jag taktiskt undvika att halka runt i de 4 kg jag gick ner på en dag. Men beach 2014 dårå.

Jag tränar för lite. De två ovanstående styckena get lite ledtrådar om varför, men det är nog en bra idé att göra lite aktiva val för att nå en balans som inkluderar en aning mer ryck & stöt och lite mindre svara-på-mail-18-timmar-per-dygn. Om jag är ohanterligt sur och tvär nån gång kan ni alltid räcka mig en skivstång. När man som jag nyligen var i Los Angeles några dagar och nu drar till Tyskland är det tyvärr svårt att få till det där med daglig tyngdlyftning, eftersom hotell av grumliga anledningar sällan har plattform och gummivikter bredvid den där träningscykeln från TV-shop och 3 kg-hantlarna med rosa neoprenhölje. Jag packar väl med ett par löparskor men självdisciplinen som krävs för att jag jetlaggad och svårt ur form ska ställa klockan ännu tidigare för att friskvårda i tyskt duggregn känns fjärran.

Jag har otur. Från och med i dag kunde man kolla om man gått vidare i Diversity Visa Lottery-grejen, alltså Green Card-lotteriet. Vi åkte ut direkt, så mitt visum är det som gäller.

Vi avslutar väl med en till vårbild:

Standard

En tanke om “Det är i alla fall vår, till slut

  1. Karl Björling says:

    lite ont i magen får jag. Men du är ju iaf medveten om vad som är fel och har en plan….Önskar bara att det snart blev plats för lite mindre planering och mer verkstad.

    /Hönspappan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>