Möjligheternas och den obetalda övertidens land

Jag skriver detta på ett plan från Los Angeles hem till New York. Jag var i LA förra veckan också och det här var tredje gången på en månad. Som bonus hann jag med en vända till Tyskland under samma period. Förutom att flygmilen effektivt förbränner all ackumulerad koldioxidgoodwill från mitt leverne som bilfri vegetarian så är det tärande med alla tidszoner, ändlösa arbetsdagar och närmast totala brist på normala vardagsrutiner.

Men.

Sedan jag som trevande gymnasieyngling började slöjda web under enskild firma för 18 år sedan så har jag aldrig tidigare varit med om att skapa så häftiga projekt som nu. Dessa snart två decennier av slit, lärdomar, motgångar, utveckling, mil på erfarenhetsmätaren, tur och otur har de senaste veckorna Krakatau-kulminerat på ett sätt jag behövt en rågad sejdel ayahuasca för att kunna fantisera ihop.

Från Svenskt perspektiv har man ju hört talas om The American Dream och allt sötsliskigt klyschtugg om att det är möjligheternas land. Det är ändå först på plats som jag verkligen förstår att det är sant: Det skyddsnät man är van från Sverige finns kvar bara i en kraftigt bantad och kantstött version långt nere i avgrunden vilket gör att alla kämpar för att hålla sig flytande med en helt annan intensitet. Men det här starkare kollektiva kämpandet, som jag tror man kan bli innerligt trött på, gör också att när man råkar få lite bättre fäste så skjuter man i höjden på ett sätt som sällan sker i Sverige.

Jag vet inte om jag gillar den amerikanska modellen bättre för hin håle ska veta att det är ett brutalt klimat, men just nu har jag haft turen att få lite bättre fäste och känslan är berusande. Hade det bättre fästet inte infunnit sig hade samma arbetsbelastning knäckt mig snart, men jag jobbar just nu med bolag, tekniker, medier och projektpotential som över huvud taget inte existerade för ett år sedan och som jag aldrig hade haft chansen att nå om jag stannat i Sverige. Jag är centralt tekniskt ansvarig för det vi gör och i flera fall är det till största delen min egna förtjänst att vi vunnit förtroendet hos uppdragsgivarna, vilket givtvis ger mitt ego hindenburg-proportioner. Jag blir nog nedtagen på jorden ganska snart (förhoppningsvis utan hindenburgska paralleller) men just nu är jag uppe bland molnen på mer än ett sätt.

Standard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>