Mycket sen sist

Jag borde ha skrivit mer. Förlåt. Men det har varit så mycket stök och bök att jag inte haft varken tid eller energi. Så för att inte få prestationsångest blir det lite kortfattade punker nu; hellre det än att inte skriva alls. Här kommer både lysande höjdpunkter och mörkare dalar:

Jag har varit i Austin, på SXSW. Det var mestadels trevligt. Jag drack öl, åt god mat, frös lite, svettades lite, blev hes av allt gormande över hög musik, cyklade runt, fick slut på visitkort, hade otroligt många möten och privilegiet att demonstrera ett av våra projekt tillsammans Oculus i deras showroom, ovetande om att de just då var i slutförhandlingar om att sälja bolaget till Facebook för två miljarder dollar. Jag fick träffa Ashton Kutcher också. Han tyckte vårt projekt var coolt, om ni undrar.

Direkt hemkommen från Texas rev jag av alla de fyra obligatoriska introduktionspassen på nya crossfit-gymmet på 2 dagar. Det var roligt och svettigt och jag blev givetvis grissjuk direkt efteråt eftersom min festivaltuktade, ölstinna kropp inte riktigt var redo för den chocken.

När jag tränar brukar jag stoppa vigselringen i plånboken för att inte repa den mot skivstängerna, och den där helgen måste jag ha lyckats tappa ringen ur plånkan vid något tillfälle. Ja, min vigselring är borta. Detta är det solklart sämsta som hänt mig på väldigt länge. Jag anmälde till MTA (som driver tunnelbanan här), lade in annons på Craigslist och kontaktade gymmet, men utan resultat. Den är borta. Jag lyckades inte ens hålla reda på den ett år.

New York-vintern 2013/14 verkar rent statistiskt ha varit den tuffaste på åtminstone 20 år (någon sa att vi hade den kallaste mars månad på 40 år). Som Svensk är man inte så lättskrämd men jag rekommenderar ingen att åka hit december-mars. Men lördag 22 mars kom det äntligen en glimt vårväder, lagom till min och Emelies tioårsdag (som par då, inte bröllopsdag). Tyvärr firades den utan ring för min del. (Jag grämer mig så helvetiskt mycket över den där ringen.) Vi tog tuben upp till 125:e gatan på västra sidan av Manhattan och promenerade nedåt, med paus för lunch på väldigt högt rekommenderade Candle Cafe West. Jag lyckades ta några bilder under promenaden:

Vår soffa, som vi beställde i december, har fortfarande inte kommit. När vi köpte den lovades det 6-8 veckors leverans eftersom vi tydligen skulle hinna med i en pågående produktionscykel. Annars skulle det visst vara 12-16 veckor, men nu har det gått 14 veckor och ingen soffa syns till. Det senaste jag hörde var att den skulle nå hamn i New York 27:e mars, men det är en vecka sedan nu. Summa summarum, handla inte från Cite NYC.

Jag har haft lite kollegor från LA-kontoret här och vi har sprungit på ca en miljard möten. Här är jag (t.h.) och Zach:

Jag hann tillfriskna efter Crossfit-helgen och fick in ett enda träningspass innan jag blev sjuk igen, med väldigt hög feber i 3 dagar. Jag har nog inte hämtat mig från den pärsen än på några dagar och det här med att New York är hela världens huvudstad verkar även gälla förkylningsvirusen. Jag måste skaffa en cykel så jag slipper dagliga besök i petrisskålen L-linjen.

I lördags, medan min helvetesfeber härjade, fick vi en läcka i taket i vår lägenhet när det regnade kraftigt. Ett helt nytt hus, och vi är inte ens överst… byggstandarden här är inte direkt imponerande. Nu måste det saneras så vi inte får mögel, men det kommer väl hända igen om det regnar sådär mycket. Suck & stön.

Jag har även hunnit bli farbror, lillebrorsan har fått en dotter! Men en rätt tung vuxenpoäng har trillat in för mig också: Grått hår.

Standard

Champs Diner

Jag myglar fortfarande i mig mejeriprodukter i bland men för det mesta är det vegankost som gäller, vilket till stor del beror på att New York nog är den mest veganvänliga av alla städer jag någonsin besökt. Därmed inte sagt att mytbilden av den köttslukande amerikanen inte stämmer, för de finns här också. Men här finns allt, således förstås också en klassisk amerikansk diner men i vegantappning: Champs Diner, eller Champs Family Bakery som de också verkar heta.

champs diner 1

Champs ligger på en sömning bostadsgata, men ändå mitt i den Williamsburgska hipstersmeten. Helgbrunch kan innebära en timmes kö för att få ett bord, för i sann diner-anda kör man inte med bordsbokning. I stället för diner-mässiga 60-talshits spelar den ofta svartklädda staben av vandrande piercing- och tatueringsgallerier bakom disken crustpunk och annat etablissemangsfientligt oväsen, inte sällan väldigt högt. Bland klientelet samsas prydliga rockabillyoutfits med cykelbud, alla upptänkliga hipsterstereotyper, black metal-tröjor och väldigt mycket vanligt folk.

Många av rätterna är veganversioner av diner-klassiker så det finns tofu scramble (som ska motsvara äggröra), vegankorvar, ”milk”shakes, pommes frites, nachos, pannkakor, våfflor, och givetvis en uppsjö av burgare. Här den som heter ”Gorilla” i menyn:

champs 2

 

I bild syns även deras piña colada-milkshake med sojamjölk, ananas, kokos och diverse andra trollformler. När man skändat matpyramiden genom att knöla i sig allt detta kan den som tycker att allt under 3000 kcal är ett mellanmål utforska varför stället heter Champs Family Bakery i logotypen: De gör nämligen helt överjävligt goda vegantårtor. Om man köper en bit så får man ungefär ett halvkilo ren magi:

champs 3

Det där är en fullstor matgaffel.

Det säljs ingen alkohol på Champs men man får ta med egen öl om man vill (!). De har också ett mindre ställe med lite annorlunda meny som heter Champs Junior, som ligger väldigt nära hemifrån. Till skillnad från stora Champs kan man få hemkörning därifrån, vilket jag gladeligen utnyttjat några gånger. Då kommer en  isbrytarhård, näspiercad tjej på fixie (som hon baxar med upp i hissen) och lämnar över en brun påse med mumma.

Så Champs rekommenderas mycket varmt. Se till att komma hungrig bara, så du får plats med kakan. Vi avslutar med deras helt fantastiska neonskylt i fönstret:

Standard

”Hur känns det då”?

Kort svar: Jag vet inte.

Långt svar: Det känns på jättemånga olika sätt samtidigt. Vi kan börja med alla de negativa.

Jag har varit sjuk igen, och New York borde väl egentligen kallas The Big Petri Dish i stället för The Big Apple: Den som utsätter sig för trängseln på L-linjen i rusningstrafik och inte blir smittad av 300 dagsfärska elitvirus borde donera sin kropp till vetenskapen. Den beställda specialsoffan är fortfarande uppemot en månad bort och högtalarna fortfarande i Sverige, så lägenheten är fortfarande inte rolig att vistas i. Vädret är iskallt, snöigt, blåsigt och allmänt livsfientligt. Jobbet kräver min tid och redan svårt naggade energi nästan dygnet runt. Vi har inget socialt umgänge över huvud taget. Jag har fortfarande inte kommit igång med träningen sedan vi flyttade. Så rent generellt är livet inte ett jävla dugg roligt just nu och jag känner mig för det mesta ganska nedstämd och mulen i sinnet.

På pluskontot finns väl att vi nu sitter och dricker kärv öl inhandlad på helt orimligt välsorterade Whole Foods Bowery inför att spatsera iväg och lyssna på helvetiskt ursinneskaos i form av rockorkestern Ævangelist [spotify] bara några kvarter hemifrån, att hyresvärden verkar väldigt mån om att fixa de små skavanker vi upptäcker i lägenheten och att, ptja, vi bor i New York. Det är ju svårt att inte känna strömningarna av potential och möjligheter som sveper runt varje gathörn här, så den mentala väderprognosen innehåller oundvikligen lite solchanser vid långtidsprognosens bortre gräns.

Ja ja ja, gnäll gnäll, men hur känns det då? Att bo i New Fucking York?

Ja inte så jäkla speciellt, faktiskt. Vi har ju varit här förr och det där magiska skimret hade redan hunnit lägga sig lite. Språket har jag aldrig haft några problem med, till den grad att jag brukar mötas höjda ögonbryn när folk får veta att jag är från Sverige (HUMBLEBRAG ALERT). Att som vegetarian, ölenstusiast, musiknörd och verksam i reklambranchen bo i Williamsburg gör ju att jag utsätts för minimalt antal oväntade möten och vardagskonflikter eftersom jag redan är exakt som alla andra. Typ hälften här är ju svenskar dessutom. Kanske blir det häftigare när vädret är lite mer förlåtande och man orkar utforska sin omgivning lite mer, när hemmet börjar bli bekvämt, när jobbet (förhoppningsvis) har en lite lugnare period och jag lyckats få fyr i träningsentusiasmen igen.

Med risk att jag låter som planetens mest otacksamma människa så tror jag inte det hade varit en så annorlunda upplevelse att flytta till Göteborg: Ny geografi, nytt utbud, nya fortskaffningsmedel, nya människor, och, eeeh… nytt ”språk”. Men visst, detta är ju lite ballare än Göttelaborg. Det är bara det att jag har inte riktigt haft chansen att uppleva den skillnaden än, och allt som inte är ordnat släcker ut ljuspunkterna. Just nu är det bara långt till allt och jobbigt väder.

Så just nu, i dag, behöver ni inte avundas mig. Annat än för ölen då förstås.

Standard

Fredagsnotiser

Ovan: ”Sandy” siktar in sig på New York, oktober 2012.

DN älskar att hetsa kring New York: Hösten 2012 stod jordens undergång för dörren när superstormen Sandy slog till och nu när det snöat 15 cm så skrivs det spaltmeter om undantagstillstånd, död och kallbrand. I verkligheten är trottoarerna plogade, himlen var klarblå och det är över lag normal mellansvensk vinter. Enda skillnaden är väl att alla minusgrader och centimeter snö kom under loppet av ungefär två timmar vilket är drastiskt med svenska mått mätt men vad fan… det är bara lite normal vinter.

Vädret har annars varit ganska sympatiskt. Visst, det svänger fort, men då bjuds man också på t-shirtväder i december. Den tålmodigt livsgnistestrypande blöta mörka filt som svensk höst och begynnande vinter brukar bjuda på infinner sig inte riktigt här, utan man bjuds en sorts vädertombola vars oförutsägbarhet säkert blir jobbig i längden, men som jag inte hunnit tröttna på än.

Jag författar det här bloginlägget svårt berusad på fantastisk öl, kvart i vargtimmen fredag kväll. Delvis för att jag gillar öl, men också för att jag enligt Google Analytics har ungefär 8 läsare så det spelar liksom ingen roll hur bra jag skriver eftersom det är så nära läsarlöst det kan bli. Men åter till öl: En genomsnittlig Williamsburgsk kvartersbutik stor som en pressbyråkiosk har ungefär två sorters pastasås och tre burkar snabbkaffe på hyllan, men utan undantag har de minst en hyllmeter handslöjdad hantverks-IPA av finaste snitt, ett gäng trappistöl för de perversa typer som tänder på sånt, och kanske 70 olika sorter totalt. Ölutbudet är verkligen totalt överväldigande, men jag lovar att heroiskt plöja igenom det så gott jag kan. För er skull, kära (8) läsare.

Att jobba hemifrån, sittande på den tidigare bespottade fällstolen i plåt, börjar tappa stora delar av sin redan tunnsådda charm. Jag kollar runt på lite ”communcal office spaces” där man kan sitta i nån sorts kreativ kittel (läs: utspridda soffor mitt i ett cubicle-landskap) eller hyra ett litet bås (cubicle som omgärdar sofforna) med ett par skrivbord i. Om ödets hånfulla vindar slutar blåsa småspik i nyllet på mig för ett ögonblick har jag ett sånt ställe att gå till om dagarna snart, vilket jag hoppas ska hjälpa mig dra en lite skarpare linje mellan arbete och fritid. Den lilla känsla av ”hem” jag lyckats odla upp hittills är ganska hotat av det energisugande ogräset ”arbete”.

I helgen väntar technoklubbvisit där storidolen Silent Servant spelar, men annars mest konvalescens och tålmodigt räknande av dagar tills soffan anländer. Kanske orkar jag författa ett bloginlägg som ska svara på allas favoritfråga ”hur känns det nu då”. Lovar inget. Godnatt!

Standard

Konst och lidande

I lördags trotsade jag förkylningen genom att spatsera runt i Williamsburg hela dagen, vilket jag fick sota för i söndags då hälsan vände nedåt igen. Men jag hittade i alla fall det här ganska stiliga huset i korsningen Broadway/Bedford Avenue.

Jag har tänkt skaffa en finare kamera att ta med på de här upptäcktspromenaderna men det känns som vi har ca en miljard grejer att prioritera högre. Jag vevar i alla fall igång kategorin ”fotografi” i och med det här inlägget, så får ni stå ut med iphone-bilder så länge.

Standard

Livet i ett excel-ark

Att få forma ett helt nytt hem, från minsta lilla pinal till största möjliga möbel, är Ernst Kirchsteiger-härligt och SVT Debatt-uttröttande på samma gång. Visst, i den här staden finns det bästa av allt, men också tio miljoner urusla skitalternativ som man måste vada igenom innan man når dit.

Givetvis handlar det heller inte bara om att välja vad man vill ha, utan om att ha råd också. Trots det dyra boendet har jag lite mer ekonomiskt svängrum än min svenska lön medgav, men att jag trodde jag skulle få lön varannan vecka—26 gånger per år—medan jag i själva verket får lön två gånger i månaden—24 gånger per år—gör att min kalkyl på hur mycket inkomstskatt jag ska betala var rejält fel. Idogt googlande kring det David Lynch-förvirrande amerikanska skattesystemet hade fått mig att förutspå ungefär 28-29% vilket också stämde med den lön som betalades ut, om den nu hade varit en tjugosjättedels årsinkomst. Nu när det visade sig vara en tjugofjärdedel varje utbetalning säger miniräknaren att jag har 33,5% inkomstskatt, något som saboterar ganska mycket i min budgetplanering.

I otålig väntan på att bli kvitt min själdränerande förkylning har jag slöjdat ett sjuhelsikes google-kalkylblad där den korrigerade nettolönen ställs mot alla utgifter månad för månad: Hyra, tunnelbanekort, bredband, el och andra fasta utgifter som en standardpost och sen hämtas alla återstående inköp från ett annat kalkylblad så jag kan strössla ut dem över 2014 i någon sorts prioordning.

Den här övningen låter mig se att det nog inte blir någon Sverigeresa i varken januari eller februari som jag tänkt, dels för att det kommer kosta en del att fixa frakten av våra fläskiga högtalare och dels för att det inte är någon mening att skicka hit dem innan jag har råd med en förstärkare till dem. Så hemvändarsiktet får ställas om till mars.

Det blir också smärtsamt tydligt att vi inte kommer ha ett särskilt komplett hem förrän i slutet av året. Visst kan man köpa brandskadat stöldgods på Craigslist och bli klar i maj men jag vill verkligen investera i fina saker som man vill behålla länge. Ska jag ha en bra cykel, vilket rimligen får komma efter högtalare och förstärkare i rangordningen, så kommer jag inte ha råd med den förrän tidigast i maj. Inköpet av kaffebryggare är just nu planerat till Oktober.

Jaja, i morgon är det nyårsafton och man får gå upp på taket och kolla på färgglad miljöförstöring alldeles gratis.

Standard

Jul, snor och eko

Vårt julfirande har bestått av att blänga på Empire State Building genom fönstret, vars spira kvällstid är upplyst i grönt och rött, och att på julafton Skype-språka lite med de respektive släkterna. Samtidigt har den första avslappningen efter två månader flytt- och jobbinferno givetvis släppt fördämningarna för en apokalyptisk man-flu, så jag har inte ens kunnat ägna min lilla ledighet åt att lämna vår kala, ekande lägenhet.

I stället för julbestyr har vi roat oss med att placera ut noga uppmätta papperslappar på golvet för att känna in hur vi vill ha vår soffa. Tanken var att skaffa någon sorts hörnmodell så man inte sitter uppradade som panelhönor när man har gäster utan faktiskt kan ha lite ögonkontakt utan att sitta jätteonaturligt och/eller på golvet, men eftersom vi omöjligen kunde bestämma oss för om hörndelen skulle ha rygg mot fönstret eller mot köket så blev det till slut en vanlig tresitsvariant men med fotpall som man kan baxa runt för att simulera chaislounge.

Eller det där är väl inte riktigt sant för än är den inte beställd. Kruxet är att den ska betalas i förskott och vi har valt en som är ganska dyr. Eftersom jag inte är betrodd av det medeltida bankväsendet kan jag inte få ett normalt kreditkort eller någon annan form av avbetalningskredit, så hela faderullan måste betalas kontant. Jag får lön varannan vecka i stället för månadsvis—trodde jag—så i dag var det dags att pröjsa. Det visade sig att utbetalningsdatumen 15/11, 29/11 och 13/12 har råkat infalla på fredagar på grund av att 30/11 var en lördag och 15/12 var en söndag. Det är alltså 15:e och månadens sista dag som är normala utbetalningsdagar, så nu har jag nödgats förhandla till mig någon sorts betala-hälften-nu-och-hälften-på-tisdag-deal, extra bråttom eftersom det är 30% rabatt året ut och sen blir den redan väldigt dyra soffan helt ouppnåelig.

Men hälften-nu-dealen gick också åt helsefyr eftersom jag just lärt mig den hårda vägen att en överföring från ett konto till ett annat inom Bank of America tar minst en dag att gå igenom, så just nu är ett par tusen dollar kidnappade till någon sorts banklimbo och jag kan inte ens betala depositionen på soffjäveln. Jag tror inte den förnäma möbelbutiken är superimponerad av min privatekonomiska disciplin just nu.

Vi har i alla fall beställt och fått hem snygga bestick och en brödrost. Leveranstiden för soffan, om jag nu lyckas genomföra beställningen, är 8 veckor. För att slippa ha plåtfällstolarna som enda sittmöbler så länge har jag en plan på att ta de två resårbottendelarna, ställa den ena på sidan som ett ryggstöd och kasta nån sorts täcke & kuddar över hel arrangemanget för att få till en temporär MacGyver-soffa. På grund av snorinfernot har jag inte orkat försöka än, men i helgen kanske det blir lite experimenterande. Då kanske en del av ekot i rummet äts upp också, så man kan föra ett normalt samtal här inne.

Medan något mjukt för stjärten är efterlängtat så saknar vi ändå högtalarna ännu mer. Vi försöker spela något genom datorhögtalarna i bland men det är ju en katastrofalt dålig kompromiss. Jag tror jag behöver börja planera en Sverige-vända snart för att styra upp transporten av fintutorna.

 

Standard

Inflyttad!

Vi har nu hunnit sova två nätter i vårt nya och permanenta boende där vi vaknar till den här ganska dugliga utsikten från sovrummet. Sängen som var lagom mittimellanmjuk när vi provjuckade i butik var granithård i nyskick, vilket gör att Emelie, en människa med samma densitet som en genomsnittlig ädelgas, inte sjunker ner särskilt bekvämt. Jag däremot, begåvad med en fysik som gravitationen har ett lite fastare grepp om, sover ganska bra ändå.

Det tidigare så ångestfyllda lägenhetsvalet känns ändå väldigt bra nu när vi är på plats. Läget, utsikten, den med amerikanska mått mätt höga standarden och hyresvärdens imponerande servicenivå är stora poster på pluskontot. Att vi fått högtrycksinternet i slangarna gör ju också livet lite drägligare.

Lägenheten är klart mindre än den trea på 72 kvadrat med balkong och källarförråd som vi har i Stockholm och förvaringsytorna i köket här är inte direkt frikostiga. Det är ofrånkomligen lite tråkigt att byta ner sig i storlek på det här sättet, inte minst för att alla våra skivor inte kommer gå att baxa in här utan att det ser ut som ett avsnitt av Hoarders. Ska vi en dag flytta musikarkivet till USA kommer det krävas en större lägenhet, så jag får se till att löneförhandla som om det gäller Kubakrisen 1962.

Men största hindren för att det ska kännas riktigt som ett hem är att vi inte har någon soffa än och att högtalarna står kvar i ett förråd i Sverige. Min musikabstinens börjar nå skadliga nivåer. (Och nej, att lyssna i lurar gills inte.) Jag har övervägt att skaffa någon tillfällig liten anläggning som ändå är tillräckligt bra för att inte skrika kompromiss och som får bli sovrumsanläggning när stortutorna flottats över atlanten, men då skulle soffa behöva vänta en månad till och det funkar liksom inte. Våra enda sittmöbler är ett par fällstolar i plåt och jag vet inte om jag vill ha det så i flera månader till.

Vi har bott i en resväska så länge nu och mitt behov av ordning, vardag, rutin och lugn är överväldigande. Jobbet har varit stökigt och väldigt krävande, men samma sekund som det tillfälligt slutar vara panikbråttom i alla projekt så har jag brinnande livspusselbitar att ta hand om och när detta pågår dygnet runt i många veckor så tar batterierna slut. Jag brukar inte bry mig om julen men om den innebär att jag får ta sovmorgon och inte behöver vakna till 60 panikmail så lovar jag på heders att inte kasta snöbollar på jesusbarnet i alla julkrubbor i år.

I helgen ska vi utöver att kolla på soffor försöka hinna bestämma oss för en uppsättning bestick, en brödrost, sopkorgar, dricksglas och säkert en massa mer mitt i det julshoppinginferno som dygnetruntjobbandet hittills skonat mig från. Det ska dessutom bli 17 grader varmt på söndag!

Standard

All work and no play

Screen Shot 2013-12-06 at 21.09.49

Jag har flyttat hit av arbetsskäl, och som blogtempot kanske antytt har det varit ganska mycket av den varan på sistone. På snart 3 veckor har jag snittat 138 mail om dagen och av de senaste 38 timmarna har jag sovit 2. Anledningen är ett ganska mastigt projekt om en boll som släpptes i dag.

Tyvärr snuvade arbetstrycket mig på sista chansen att hänga med vår kompis Tomas i går och just i skrivande stund missar jag en massa ljuvligt oljud på årliga eventet Swedish Energies eftersom jag är helt havererad i skallen. Vi ska försöka gå i morgon i stället då det vankas en rätt trevlig efterfest. Jag måste jobba i helgen också men tänker fanemej sova ut nu.

Annars börjar det väl mest dra ihop sig till flytt, för nästa helg får vi nycklarna till nya lägenheten. Jag har kollat upp vilken bredbandslangare som har bäst tryck i rören och slöjdar komplicerade budgetar i google docs. Det skulle vara skönt att kunna gå och kika i lite möbelbutiker, komma igång med träningen och kanske umgås med någon annan kolbaserad organism emellanåt men i dag har jag bara varit utanför dörren för att gå över gatan och köpa en fryst vegolasagne att brassa på i micron.

Det är nog inte det minsta nyttigt att jobba så här hårt men i någon sorts frikyrklig ja-till-glädjen-anda (eller för att jag utmattningshallucinerar) känner jag mig ändå ganska lyckligt lottad. Man kunde t ex ha det så här tufft men med mindre pengar, i sämre lägenhet, utan världens bästa fru, med sämre kollegor och i en mycket dassigare stad. Men så har jag det ju inte.

Standard